<--!-->


Haiku i sanden

av Dag Persson

Detta är egentligen en ganska tråkig historia. Inte för att den är sorglig, nej för att den förmodligen är ganska vanlig, upplevelsen alltså. Och berättelsen är inte alls unik och dessutom klär den av något av det mest unika av allt. Eller inte?

Tom, Ann-Christin och jag tältade på stranden. Det var Kristi himmelsfärdshelg så campingförbudet oroade oss inte. De blåste också som attan så några badare syntes inte till. Bara en och annan strandvandrare. Vår lägerplats låg bakom ett enormt vresrosbuskage. Och så länge vi hukade oss ned var där så mycket lä att vi kunde koka mat på trangiaköket. Toms bil som vi hade parkerat en bit bort innehöll allt vi behövde.

Att vandra på stränder är bland det bästa som finns. Vyn, vinden och små detaljer som stenar, snäckor och strandgods är lätta att beskriva. Den känsla som bara efter några meters vandring infinner sig kan bara beskrivas som – lugn. Helt enkelt är det förstås inte, för i det lugnet seglar många tankar. Förmodligen, utan att vilja sätta etikett på just din upplevelse av att vandra på stränder, så handlar det om ursprunglighet. Jag tycker att det känns som om det är på det sättet vi människor är tänkta att leva. Just stranden gör detta rätt enkelt att upptäcka. Strandlinjen är stigen, med hav på den ena sidan och land på den andra. Du behöver inte välja utan bara färdas i den ena eller den andra riktningen. En liknande känsla kan jag uppleva när jag går på en stig i naturen, i skog eller gärna bland berg. Det funkar ibland på en mindre väg på landet, men där går också gränsen.

Kanske anar du lite i vilken stämning och känsla av frihet vi tre befann oss i där. Men Tom och Ann-Christin levde i ännu en dimension. De var nykära. Hur kul kan det vara att vara femte hjulet på vagnen? Tredje benet, liksom? Faktiskt var det inte så farligt. Jag hade vant mig. Eller åtminstone intalat mig att allt var OK. Egentligen skulle vi varit fler på resan, men en efter en hade de andra droppat av. Lite konstigt kanske det också var, för intill bara två veckor innan var det Ann-Christin och jag som var ett par. Vårt ömma varma förhållande som varat sedan förra sommaren hade plötsligt eller kanske mera successivt lösts upp. Ingen av oss gjorde någon allt för stor grej av det. Frihet var vårt gängs gemensamma mantra. Ingen ägde någon. Ingen ägde egentligen ingenting. Ann-Christin och jag bodde i kollektiv tillsammans med fem andra. Gemensamt utöver det delade hushållet var vårt gemensamma engagemang för en bättre värld. Anarkister och miljödårar var det nog en del som kallade oss. Det var inget vi precis skämdes över. Tom bodde på en vind ett par kvarter ifrån kollektivet. Plötsligt – eller förmodligen mer successivt än vad jag hade märkt – blev de ett par. Jag grät knappt. En kväll kramades vi tre och jag talade om för dem att jag älskade dem. Så himla mycket.

Vi eldade i trangiaköket med små kvistar och kottar. Vinden hade mojnat helt när solen gått ned. Vi hade mat i magen men vinet höll inte riktigt värmen fast jag kupade händerna kring muggen. Samtalen rörde det vanliga. Många stora frågor men nästan inget om det lilla, om oss själva. Det var som om vi var och en bara hade en allvarlig relation med värdens makthavare, storföretag och hela nationer på andra sidan jordklotet. Jag inser det nu. För då, där på stranden och i samtalen bland klungorna på golvet i kollektivet var mycket av mina relationer till de andra helt beroende av hur deras förhållande var till allt det där stora. Kanske hör det ungdomen till. Kanske hör det den rebelliska ungdomen till. Till de som lät sig lyftas över vardagens trivialiteter. Högt över frågor om fast anställning, förlovning och giftermål, karriär, hus, bil, barn, hund och semesterresa. Öl är gott.
Toms hand följde linjerna på Ann-Christins filt. Hon lutade sig mot hans axel. Jag la på kottar och pinnar i det nu helt svartsotade trangiaköket och fortsatte att tala om bojkotten av sydamerikanska produkter. Tom gjorde nya upptäckter på Ann-Christins filt. Och när jag sysselsatt med vår lilla lägereld meddelade dem att jag skulle bränna min peruanska flöjt och tälja en egen av vide, sa de bara ”mmm” och kysstes.

”Jag lägger inte på mer nu”, sa jag utan att vända mig om och borstade av händerna mot varandra. Jag lät blicken löpa från elden och sanden vidare upp emot stjärnorna. Jag hade glömt dem. I takt med att ögonen vande sig tändes allt fler och snart uppenbarades hela Vintergatan. Jag bestämde mig för att inte titta i elden mer och drog fram min lilla necessär ur ryggsäcken som jag haft som ryggstöd. Kära goa ryggsäck – sidofacket till vänster – handrörelserna var automatiserade. Med ett artigt leende jag tog tandborsten och handduken med mig ner till sjön. Det blev en lång tandborstning. Ett ensamt skepp långt där ute rörde sig mot nordost. Flera fyrar sände sina signaler till de som behövde dem och ett svagt skvalp nådde nästan mina jympaskor. Osynliga vingslag hördes. Stjärnhimlen här nere på stranden hade vuxit till nästan hundraåttio grader. Jag sköljde munnen och ansiktet med det kalla salta vattnet. Inom en månad måste jag ta mitt första nattdopp. Jag borde börja segla igen!

Tältet var stort och hade två sovrum. Det kändes bra att slippa ligga sked med sin före detta och Tom, hennes nya. Vi kramades god natt och när jag gick in till mitt släntrade de också ner till sjön för sin kvällstoilette.

Jag hade nästan somnat när de kom tillbaka. Viskningarna hörde jag inte mer än som viskningar. Men dragkedjor, kläd- och tält- och sovsäcksprasslet var öronbedövande. Jag kämpade verkligen emot. Det gjorde jag. Men Ann-Christin växte upp inom mig. Som en amazon, som en ikon av sig själv, stod hon där över mig darrande och mogen och åt av mig med blicken så som hon brukade. Min kuk reagerade förståndigt och drog ihop sig som i ett vinterbad. Men ändå såg jag mina händer forma sig över hennes hungriga bröst. Jag såg hur vi låg intill varandra kladdiga och svettiga med ögonen i varandras. Hon och jag, då för alltid.

Tom! Hur länge hade de hållit på? Varför ville jag inte bry mig om att hon lämnat mig? Varför brydde jag mig nu? Så himla djävla skitmycket. Jag hörde svagt hur deras sovsäckar fick liv. Som tvekönade larver sökte de sig med mynningarna mot varandra och skiftade innehåll och arvsmassa. Jag skrek ljudlöst ut i natten, förbannade mig själv för den mes jag var. Var jag inte så feg skulle jag ju vara den ursprunglige vandraren. Och då skulle inte hon som jag älskade så mycket lämnat mig för en annan patetisk anarkistisk drönare. Eller? Eller vad? Vad var det hon såg i honom? Vad var det hon hade sett hos mig? Mitt lilla skratt måste ha hörts för larverna stelnade till där borta knappt två meter bort.

Nu log jag. Lugnet föll över mig. Att jag var patetisk var inte viktigt. Jag vet inget om vad kärlek är. Min egen, Ann-Christins, någons. Jag fick tillbaka den känsel jag förlorat i min egen svartsjuka. Sanden under mitt liggunderlag bar mig stadigt. Och när jag slöt ögonen mjukt öppnades tältduken och jag blandades med stjärnor och sandkorn.

Tre veckor senare ramlade jag in på kollektivet. Det regnade och jag var blöt. Ur ryggsäcken halade jag upp fler öl än vad som kunde rymmas. Medlemmarna reste sig ur sina högar och vacklade ut i köket vägledda av klirret ifrån flaskorna. Tom var också där och omfamnade mig varmt. ”Var blev du av?” frågade han när jag öppnade en Hof som jag räckte honom. ”Ah, jag tog bussen ifrån Åhus. Jag tröttnade på er.” svarade jag. ”Såg ni inte dikten jag skrev åt er i sanden?”

Ann-Christin anslöt. Hon såg trött ut. Hon lutade sig mot mig och omfamnade mig och sa tyst: ”Kurt! Kurt!” och suckade långsamt. De andra flockades kring den lilla brassbit jag lagt på bordet och tom hade redan börjat mixa en holk. ”Jag blev orolig för dig” sa Ann-Christin tyst. De andra skrattade och tömde sina öl. ”Du ska inte vara orolig för mig Ann-Christin. Vi ska inte vara oroliga för varandra. Allt är bra med mig, om det är bra med dig.” Jag skämdes lite över mig egen präktighet. Hon kramade mig hårdare medan jag tänkte på hur intressant det vore att få tala om just präktighet.

”Jag seglar vidare imorgon! Är det någon som vill ha mitt rum?” ropade jag ut över köket. När holken tändes frågade Tom: ”Vart ska du flytta?” ”Jag ska segla, sa jag. Jag har mönstrat på en dansk ketch – Bramina! Hon ligger nere i hamnen.” hostade jag. ”Ta mig med!” viskade Ann-Christin. ”Vill du det?” pep jag tillbaka. ”Jag bara skojade” skrattade hon. ”Jag känner för att vara här med Tom.” Jag skrattade också och lämnade köket medan rökmolnet tunnades ut.

Nästa morgon när jag hängde på mig ryggsäcken tog jag mig en sista titt på mitt rum i kollektivet. Mest tänkte jag på dejlige Louise som väntade på mig ombord på Bramina nere i hamnen.

olika stigar

en leder tillbaka hem

men inte mina

Dag Persson 2014