VALMESBOLMEN

av Bo Ranman

Det varmt och dammigt, den gamla bussen skakade och skramlade, och när bussen blev tvungen att köra ut på vägrenen dunsade det ordentligt. Här var hålorna så stora att en FIAT 500 skulle kunna försvinna ner i dem. Bussen stannade och en grupp beväpnade gendarmer klampade in.

Jag var på väg med buss från den lilla sömniga spanska enklaven Melilla genom Marocko på väg till Algeriet. Det spanska Melilla var precis som det närliggande Ceuta en tull och skattefri Porto Franco zon på den nordafrikanska Medelhavskusten, en liten småsömnig kolonialstad där varor såldes tullfritt. På den tiden var det mest kassettbandspelare och transistorradioapparater. Idag lär Melilla vara omgärdat av sex meter höga stängsel för att hindra illegal invandring till EU. På den tiden fanns inte unionen och Spanien var inte med i EG.

Det hade varit en noggrann kontroll redan när bussen lämnade den spanska enklaven men det räckte tydligen inte för de här gendarmerna skulle leta efter smuggelgods, de trodde kanske att eventuella smugglare hade slappnat av efter några mils bussfärd och nu var färdiga ertappas. Jag satt längst bak i bussen lite till höger in bakom ett säte. I mitten framför gången satt en stor kvinna klädd i djellaba och försedd med slöja. Med viss svårighet fick jag knö mig ut förbi kvinnan för att få min väska kontrollerad av gendarmerna. Dessa hittade överhuvudtaget ingenting i bussen, den beslöjade kvinnan bevärdigade dem inte en blick och de ignorerade henne.

När jag med visst besvär pressade mig in på min plats bredvid kvinnan som var så ”bred mellan bakfickorna” att hon tog upp bägge sittplatserna framför mittgången kom jag att tänka på en annan bussfärd några år tidigare. Den här gamla bussen var av något europeiskt fabrikat med relativt stora sittplatser ändå behövde kvinnan bredvid mig två säten. Den buss som jag kom att erinra mig var en indisktillverkad buss på landsbygden i Nepal. När jag tillsammans med två ynglingar från Tyskland slog mig ner längst bak i bussen så tog vi tre upp sex säten avsedda för de småväxta nepaleserna. Vi hade en lång palaver med bussens konduktör som krävde oss på två biljetter vardera. Han ansåg att två sittplatser är lika med två biljetter och vi hävdade lika envist att en person är lika med en biljett. Vi vann genom att envist sitta kvar och varsin biljett hade vi redan köpt utanför bussen på ett torg i Kathmandhu. Till slut var chauffören tvungen att köra och på så sätt vann vi den striden. Den gången var sätena smala, nu var sätet av europeisk ”normalstorlek” och den här bastanta damen borde definitivt lösa två biljetter. Bussen skakade och skramlade fram ytterligare några mil genom det heta, soldränkta och dammiga marockanska landskapet, när vi plötsligt blir stoppade av en vägspärr. Åter klev beväpnade gendarmer på bussen för att leta efter smuggelgods. Denna gång fick jag sitta kvar. Den storväxta kvinnan gav inte heller denna gång gendarmerna en blick. Färden fortsatte och innan vi nådde staden Oujda nära den algeriska gränsen blev vi kontrollerade ytterligare en gång. Väl framme på torget i Oujda parkerade bussen på torget och jag fick se den stora kvinnan genomgå en spännande förvandling. Slöjan och djellaban åkte av. Det visade sig att under dessa kläder dolde sig en relativt småväxt kvinna. Runt hela kroppen hade hon skor och sandaler. Hon satt på en hel skoavdelning , med sig hade hon tillräckligt för att starta en mindre affär och kvinnan som hittills inte ens höjt ögonbrynen, ja några andra ansiktsuttryck hade man ju inte kunnat skönja, log nu med hela ansiktet och fick hjälp av sina medbrottslingar att ta hand om varulagret.

När jag såg detta kom jag att tänka på en annan kvinna som jag hört berättas om hemma. Hemma för mig i det här fallet var Tynnered i V:a Frölunda och Göteborgs södra skärgård. I forna tider var tullarna inte väl sedda i min hembygd och jag hade hört ett flertal historier om hur de behandlats illa och hur smugglare var hjältar, om hur man gömde smuggelgods i brunnen. År 1814 blev fiskalen Thorén från Mölndal helt enkelt ihjälslagen när han kom till Frölunda för att leta efter smuggelgods. Byborna lastade upp den döde fiskalen på hans egen kärra och hästen fick på egen hand ta sig tillbaka till Mölndal. Tullarna blev senare under artonhundratalet beväpnade och de sköt skarpt om de inte blev åtlydda. De var dessutom mycket nitiska eftersom de fick provision på det beslagtagna godset. I slutet på 1840-talet fick tullverket ta tullare från Stockholm till Göteborg för att göra visitationer. Dessa stockholmstullare var så impopulära att landshövdingen fick sätta in militär för att skydda dem och de återvände i hemlighet och på egen begäran till huvudstaden. Skutor från Frölunda och öarna gjorde stora förtjänster på laglig handel under artonhundratalet, min mormors far Karl var sjöman på ett av dessa fartyg under seklets andra halva. Med smuggelgods kunde förtjänsten bli än större än vid laglig handel. Skutor gömde sig i skärgården och lasterna fördes iland med mindre båtar till Fiskebäck, Önnered och Askim. Amundön lär ha varit ett ställe där smuggelgods mellanlagrades.

Sjökort

Min morfar Albert berättade för mig om hur böen ”Valmesbolmen” mellan Sjöholmarna och Ljungskär fått sitt namn. På den hade det strandat flera balar med vadmalstyg som man bärgade. Detta kan ha varit smuggelgods för ingen hade hört talas om någon förlisning. Själv har jag i färskt minne alla de femtiokilos säckar med hasch som drev iland på olika öar i Göteborgs skärgård år 1983. Åtskilliga inrapporterades, hur många som inte blev rapporterade vet vi inte. Jag kände flera personer som letade febrilt, men utan framgång, efter säckarna. Varje gång som Göteborgs Posten skrev om ett nytt fynd av en haschsäck så suckade vissa besviket. Redan den första veckan så hittade man niohundra kilo!

Men det jag kom att tänka på när jag kvinnan lastat av alla sina skor var en känd smugglarkvinna från Styrsö som hette Helena Öberg. Hon var efterlyst och hade lyckats att hålla sig undan och inte ställas inför rätta. Tullchefen i Göteborg bestämde sig för att själv ta hand om ärendet. Han gick ut med båt och kom med sin besättning till den ökända krogen ”Danebratten” på Styrsö. Där fann han ”Öbergskan” i full färd med att koka kaffe. Hon bjöd tullchefen och hans besättning på kaffe och lovade att följa med till Göteborg bara hon fick klä om till finkläder först. Hon kom mycket riktigt med ombord på tullbåten och följde med in till staden. När hon klivit iland så blev hon eskorterad till domstolen av en tullvaktmästare. Hon blev fälld för smuggling och fick betala de böter hon blivit dömd till. Efter besöket i rätten var hon fri att gå och då uppsökte Helena Öberg en av de köpmän som hon brukade göra affärer med. Under sina stadskläder hade hon gömt fina insmugglade tyger. Hon fick så bra betalt för dessa att resan till stan gick med vinst trots de böter som hon fått erlägga i domstolen. Hon kunde sedan skryta med att tullchefen själv transporterat hennes smuggelgods till staden.

Bo Ranman 2013