Dass nr 13

av Nils Jonsson Bue

Ett bra jobb hade jag fått. Det var därför jag kom hit till staden. Någon lägenhet av klass gick inte att få så där på en gång. Familjen ville jag ha med, därför fick jag ta det som fanns att tillgå just då. Omoderna lägenheter fanns och vi hyrde en stor trerummare.

Nu är våren här. Snart kommer sommaren, och nu är allt bra. Men vi tänker framåt, tänker på vintern. Då blir det svårt att bo så här omodernt. Att få upp någon värme här med de här kaminerna, det blir nog arbetskrävande. Inte är vi vana att elda i kaminer. På landsbygden som vi kom från hade vi element i huset. Nu hoppas vi att det här snart är över. Till vintern har vi säkert fått en modern lägenhet. I en sådan här omodern lägenhet finns inget av det som folk kallar standard.

Vi kommer in direkt i köket från trappuppgången. Där står en svart järnspis och lyser. På sidan av den ett tvålågigt gaskök. Här ska vi koka maten. Innanför finns tre stora rum. Det är högt i tak. Här har vi ingen brist på luft. Vid spisen står en liten diskbänk av zinkplåt, ovanför en vattenkran med iskallt vatten. Vi som har småbarn får värma mycket vatten. Men till hösten har vi nog fått en modern lägenhet. – Att värma vatten är snart över, brukar jag säga till frugan.

Nere på gården finns en lång länga med dass. På varje dörr finns ett galler där frisk luft strömmar in. Vårat dass har nummer 13. En stor nyckel med vidhängande platta har vi. På den står Nr 13.

Men barn och pottor har för mig blivit ett problem. På morgonen när jag skall iväg till jobbet får jag ta med mig allt som barnen gjort i pottorna. Frugan lägger in det i en tidning eller gör ett paket av det, som jag tar till dass nr 13.

En morgon när det är fasligt brådis hade frugan lagt allt som kommit i en påse från Klicks bageri. I en liknande påse – också den från Klicks – lade hon de smörgåsar, som hade att leva av under dagen. Jag hade brått, rusade iväg, fick ingen tid att pussa frugan. Med påsarna rusade jag nedför trappan, fick upp dörren till dass nr 13 och slängde påsen där.

Dass nr 13

Med den andra påsen rusade jag mot spårvagnen. I fönstret står frugan och vinkar. Hon brukar stå där och vinka åt mig. Det är så trevligt. Det gör ett gott på grannarna och på mig själv - jag tror att det ger mig självförtroende under dagen.

Jag kommer i sista minuten, hoppar på vagnen. Där finns de vanliga som åker precis som jag vid den här tiden till något jobb. Några har väskor, kanske med dagens mat, några har portföljer med papper och kanske smörgåspaket. Några står här som jag med en påse i handen, står med dagens smörgåsar. Jag har fått en plats i mittgången.

Idag är vagnen nästan fullsatt. Från min påse, med Klicks bageri i röd text kommer en misstänkt lukt. Bredvid mig i dag står den stora kvinnan som alltid brukar se arg ut. Hon står där som en bildstod. Aldrig en rörelse i ansiktet. Hon brukar vara med varje dag utom fredagar. Jag har försökt gissa vad hon har för jobb.. Vilket jobb kan en sån ha? Hon kan vara vad som helst.

Från min påse kommer nya starka dofter.  Den stora kvinnan tittar skumt på mig. Hon nästan ser igenom mig. Hon ger mig en blick som om hon trodde att jag står här i vagnen och bär mig osmakligt åt. Hon kan naturligtvis inte veta att jag idag har kastat mina smörgåsar i dass nr 13.

Här står jag med min påse som alla andra. Vad skall jag göra åt detta? Inte kan jag hoppa av vid nästa hållplats bara för en kvinnas hårda blick. Därför står jag lugnt kvar som alla andra, står där med min påse och ser obesvärad ut, ler kanske litet.

Jag tänker på alla de andra som står här. De vet inget annat än att jag också står här med min påse med smörgåsar. Här står jag med en påse från Klicks bageri, ungarnas skit, väl inslagen av frugan. Vad har de i sina påsar?

Idag får jag köpa smörgåsar på jobbet. Förbaskat synd på de goda smörgåsarna som frugan gjort i ordning. Jag vet att idag finns det räkor på dem.

Jag står här och önskar att vi skall få en modern lägenhet till hösten. Kanske är det romantiskt med dass på gården. Men jag kan inte känna något sådant, har inte och kommer nog aldrig att få den inställningen.

Jag har funderat på detta. Det kanske saknas något i min utveckling. Hur som helst – just nu gillar jag inte dass på gården. Naturligtvis får studenterna tala sig varma om det pittoreska med alla gamla hus och dass nere i Haga.

Man jag och min fru hoppas att få en modern lägenhet till hösten. Vi gillar inte dass på gården. Nu när jag står här med min påse på vagnen vet jag bestämt att jag aldrig kommer att se något romantiskt med dass på gården.

Nils Jonsson Bue 1984

Från boken Miljonbygget  Fri Press/Symposion 1984