Bodh Gaya Ett punkt Noll

av Bo Ranman

Det tibetanska templet i Bodh Gaya
Det tibetanska templet i Bodh Gaya

Klickety klack, klickety klack, godsvagnens hjul dunkar rytmiskt mot järnvägsrälsens skarvar. Tåget rullar sakta genom det dammiga landskapet. Godsvagnens skjutdörr är helt öppen och jag sitter med ryggen lutad mot dörrposten och ett ben hängande utanför. Då och då tittar jag bort mot den andra änden av vagnen och spanar efter min ljusblå Fjällräven-ryggsäck. I den finns allt jag äger: sovsäck, tält, kläder, Trangiakök, böckerna samt penslar, papper och pennor. Den ligger på en hylla men är så långt borta att den lika gärna kunde vara på andra sidan jorden, för mellan mig och min ryggsäck befinner sig mängder av människor, sittande, liggande, stående människor tätt ihop. Vagnen är fullpackad. Någon sorts relativ svalka finns i godsfinkans öppna skjutdörr. Luften utifrån är visserligen het och dammig men den är frisk jämfört med den instängda kvalmiga och svettiga luften inne i vagnen. Sakta men säkert har jag manövrerat mig från min plats där min ryggsäck ligger till platsen vid den öppna dörren för jag mår illa och är sjuk, jag måste få luft. Vagnen skakar rytmiskt och klickety-klack ljuden från hjulen mot rälsen är sövande. Jag slumrar till men väcks av ett nytt krampanfall i magen.

Jag hade blivit sjuk några veckor tidigare i Calcutta, en servitör spädde ut min limejuice med vatten och jag blev sängliggande i flera dagar. I Calcutta bodde jag på ett Guest House. Jag delade rum med en amerikansk fredskårist. Rummet utgjorde hela andra våningen på ett gårdshus, andra våningen var ett enda rum med en stor takfläkt som vispade runt den varma luften. På den första våningen fanns två rum. Vi hade en trappavsats utanför rummet, på husets gavel, och en utomhustrappa ned till gården där också avträdet fanns i ett separat hus. När jag blev magsjuk började jag äta mina svenska koltabletter, de skulle stoppa det vattniga flödet från magen. De var svartglaserade på samma sätt som godiset M är. De tog snabbt slut och mellan två anfall tog jag mig till ett närbeläget apotek. Indiska koltabletter liknade mest små grillbriketter och var i det närmaste omöjliga att svälja. Betydligt bättre verkan hade det opium som jag fick av min amerikanska rumskamrat. Hans organisation hade utrustat honom med opium mot katastrofal magsjuka. Opium drar ihop magen sa han och gav mig en rejäl dos. Alldeles i början fick jag ett nytt anfall och hann bara nästan nedför trapporna och fram till avträdet. Det enda jag minns från de följande dagarna är takfläktens snurrande.

Rickshaw i Calcutta
Rickshaw i Calcutta

 När jag kom på benen igen så reste jag med tåg till Darjeeling. Det var bråttom till stationen och jag fick ta en handdragen rickshaw. I New Delhi var de motorcykeldrivna, Harley Davidsson, i Benares var de cykeldrivna, men i Calcutta var det fortfarande en barfota man som sprang mellan två skaklar. Det kändes helt fel, men det fanns inga bilar, jag var i tidsnöd och för utmattad för att springa själv. När jag kom till Darjeeling vandrade jag runt i de omgivande trakterna och besökte olika buddhistiska kloster. Återigen blev jag liggande sjuk, och kunde inte äta någonting utan att magen exploderade. Den enda energi jag kunde få i mig var att krama mogna och goda tangeriner och suga saften ur dem. Mitt tillstånd att vistas i det strategiska området på gränsen till Sikkim och Bhutan löpte ut och jag var tvungen att lämna Darjeeling oavsett hur sjuk jag var. 

Jag väcks ur mina funderingar av ett en man klädd i trasor kommer klättrande på vagnens utsida. Han tränger sig över mig in vagnen och ur trasorna och tygstyckena han är klädd i tar han fram en ensträngad fiol och börjar spela. Han är en blind tiggare och när han spelat färdigt så får han småmynt av en del av passagerarna. Han tränger sig sedan fram till dörröppningen och klättrar vidare till nästa vagn via tågets utsida. Helt obegripligt hur han klarar att klättra från vagn till vagn på det här viset. På det här tåget finns ingen passage mellan vagnarna. Hela tåget består av godsvagnar som bristfälligt konverterats till passagerartrafik. Magkramperna börjar igen och jag inser att jag kan komma att tvingas att välja mellan att hoppa av tåget och göra mina behov i buskarna och då bli av med min packning eller att stanna kvar, behålla packningen och skita i byxorna. Mitt pass och mina pengar har jag i en ficka fastsydd på jeansens insida där bak. För att rädda dem undan en annalkande katastrof hade jag lindat in dem i plast. Kramperna kommer och går hela tiden och de börjar kännas övermäktiga. 

Jag lämnade Darjeeling med minijärnvägen till Siliguri och därifrån med vanligt tåg till Patna i den indiska delstaten Bihar. Jag ville ta mig till Bodh Gaya den plats där Buddha blev upplyst. I Patna fick jag vänta i många långa timmar på perrongen. I närheten av mig satt några unga grabbar och spelade kort. Efter ett tag drog sig en av killarna ur spelet. Han lade sig en bit bort vid sidan av på perrongen, hans kamrater fortsatte spelet. Någon timma senare var han död och ingen verkade bry sig. Han låg där stilla på rygg och dog helt lugnt och stilla. När flugorna kröp in i hans ögon så förstod jag att han var borta.

Döden i Patna
Döden i Patna

Tåget rullar in på Gayas station och när de flesta lämnat vagnen får jag tag i min packning. Kramperna har tillfälligt lättat och jag får snabbt tag i en taxi som kör mig till ett hotell. Så fort jag kommit in på mitt rum formligen exploderar magen och i stället för avföring så sprutar det blod och jag känner mig totalt utmattad. Jag förstår att jag förlorat mycket vätska, och att jag behöver få något att dricka. Det enda som jag få tag i på hotellet är några flaskor lokalt tillverkad Fanta. Nästa morgon när jag kommer till en läkare som hotellet rekommenderat är hans första kommentar efter att han undersökt mig i min mun och mitt svalg: ”Vad har du råkat ut för? ” ”Hela munnen och svalget är ju orangefärgat!” Det uppenbara svaret är att jag har druckit Fanta ”made in India”. Hans undersökning fortsätter och han konstaterar att jag har amöbadysenteri. Han skriver ut ett recept på ett preparat som jag förknippar med en katastrof i Japan på 60-talet. Jag tänker på SMON och Ciba-Geigy som inte ville erkänna att folk blev galna av deras medicin. Jag vågar inte äta den här medicinen trots att jag känner mig svag och är sjukare än jag någonsin varit. Det är omöjligt att få bort bilden av galna japaner ur hjärnan. Jag bestämmer mig för att bara det lugnt ett tag. Att meditera och besöka alla de tempel som finns här i Bodh Gaya. Nästa morgon är jag så pass pigg att jag går och söker upp Mahabodhi-templet,

Mahabodhi-templet och Bodhi-trädet
Mahabodhi-templet och Bodhi-trädet

som ligger vid den plats där Buddha blev upplyst. Här är det stilla och fridfullt och det är väldigt få människor i templets omgivningar. Utan att ha ätit någon annan frukost än en kopp te vandrar jag runt det indiska templet och sätter mig under det enormt stora Bodhi-trädet. Grenarna är behängda med tyger och flaggor med böner på olika språk, bladverket är så tätt att det är dunkelt under trädet. Infälld i templets vägg finns en gyllene Buddha-staty.

I Bodhi-trädet djupa skuggaI Bodhi-trädet djupa skugga
I Bodhi-trädet djupa skugga

Jag blir sittande hela förmiddagen, läser och skriver. Stillsamheten och avsaknaden av människomyller får mig att känna det som om jag landat på rätt ställe. Jag besöker Lotusdammen och tar lite bilder innan jag vandrar tillbaka till mitt hotell. Morgonen därpå mår jag bättre och kan utöka frukosten till te och kokt ris. Dagen går åt till att besöka de olika tempel som finns i Bodh Gaya. Till exempel det lite skamfilade och förfallna kinesiska templet, jag vandrar vidare till det tibetanska templet som förefaller nyrenoverat.

Det tibetanska templet

Där drar jag runt en jättelik bönekvarn, en metallcylinder i två våningar försedd med böneinskriptioner. Den liknar den lilla bönekvarn som man snurrar med handen som jag köpte i en tibetansk by i Annapurnaprovinsen i Nepal för någon månad sedan. Munkarna säger att när jag drar runt denna enorma, nästan 700 kilo tunga, cylinder så ber jag för alla människor i hela världen. I templet finns en staty av Maitreya, den kommande Buddhan liknande den jag såg i den lilla byn Ghoom med utsikt över berget Kanchenjunga och Sikkim.

De följande dagarna vandrar jag runt i Bodh Gaya, besöker även det thailändska templet, sitter under Bodhi-trädet och läser. Njuter av den nästan folktomma friden i byn, här finns några enstaka buddhistiska pilgrimer och några få hinduer som besöker Mahabodhi-templet som är ett tempel även för hinduer. Sakta men säkert återvinner jag mina krafter, jag har visserligen magrat flera kilo men känner snart att jag kan ge mig i kast med de prövningar som en tredjeklass tågresa genom Indien innebär.

Bo Ranman 2013