Nyckelringen

av Robert Lindberg

Handtaget på mitt blixtlås gick precis sönder. Jättebra! Det är just vad jag behöver. Men jag har ändå lite tur, hittade precis en nyckelring och trädde in den i öglan. Hoppas ingen ser mitt meckande, speciellt inte hon, vem som helst förutom hon.

Men kolla, jag har ändå en del bra egenskaper sägs det. Jag är stilig (dock en aning smal). Jag har skimrande gröna ögon samt ögonbryn som markerar dem snyggt. Har en villa med två bilar. Jag kan sjunga och dansa bättre än de flesta. Jag kan alltid underhålla en tråkig mingelfest med skämt och har dessutom en talang för att härma röster. Sen får vi inte glömma... Mitt jobb.

Om jag ser henne idag kommer jag definitivt gå fram och säga hej. Men det är så svårt att hitta henne när cafeterian överbefolkas runt lunchtid. Har satt mig i bibblan - bra sikt genom glasväggarna. Ok jag kan inte ljuga, har suttit här nu i tre timmar. Desperat? Patetisk?... Jag vet inte. jag har ett block, en penna och bok ifall någon undrar vad jag gör här.

Det var för en månad sedan jag först såg henne. Jag höll upp en dörr och hon tackade mig med ett leende så ödmjukt och varmt. Och i hennes leende märkte jag en svallvåg av liv, en gnista jag inte ofta ser i de likgiltiga ansikten runt om mig.

Leendet förde mig till den där fingertoppskänsliga stund när jag skriver livet ur mina skönlitterära hjältar. När de gråter på golvet, eller slänger upp ett fönster gapandes efter luft. Men sånt kan jag ju inte säga till henne, jag är ju redan ett freak i bibblan.

Hennes hudton är ljus mocka - slät. Hon kontrasterar de bleka, konversations - och mimiklösa ansikten som nu omringar mig med sina kaffekoppar och häften. Heja Sverige!

Okej lyssna på mig nu, de där överdådiga romantiska försöken att väcka hens intresse (märkväl, jag kunde skrivit kärlek) funkar fan i mig bara på film. Nä herregud, nu vill jag dra, känner mig lika klämd som en person som fastnat i en grop med kalsongerna nere; självklart där alla pekar och skrattar.

Men tänk om jag lyckas säga hej och det resulterar i att vi ändå faktiskt tar en kaffe och det obligatoriska, så vad sysslar du med?, frågas. Ska jag säga att jag är 29, med ett deltidsjobb och knappt har råd med tio kronors nudlar? Att villan jag bor i tillhör min mamma och pappa och de två bilarna lika så? Tänk om hon inte blir imponerad att jag kan sjunga och dansa och finner min talang att härma röster en irritation? Kan jag mot alla dessa odds hoppas på det ord jag satte i parentes eller är det bara en illusion som vill maskera den norm som råder - vad kan du göra för mig?

Och vad fan gör jag om skimrande gröna ögon inte faller henne i smaken utan gillar istället blåa ögon med buskiga ögonbryn? Eller långa killar med armar som trädstammar?

Hon är kanske en person som blir avtänd på min smala kropp, rädd att jag ska ha en smal penis?

Herregud! Är jag en bluff? En big-talker? En tönt med gröna ögon och ett söndrigt blixtlås?

Jag är en nyckelring som skiner - helt felplacerad.

Robert Lindberg 2013