Den svarte mannen

av Dag Persson

Vid vägkanten låg en svart man. Om det var för att han var svart eller för att han bara låg där vet jag inte, men jag kom inte för mig att genast stanna. Att det inte stod rätt till hann jag registrera. Det såg ut som han fallit omkull rakt ner på rygg. Ögonen var slutna. Han såg avsvimmad eller rent utav död ut. Bredvid honom låg en väska och en plastkasse. Han hade ljus tröja, gröna halvlånga byxor och ljusbruna skor.

Jag hoppade av och vände cykeln. Min sjuttonväxlade mountainbike var lastad med allt det jag behövde för en enveckas campingtur i svensk landsbygd.

Jag la ner cykeln och böjde mig över mannen. Helst ville jag bara peta på honom med foten för att känna om han var stel. Nu blinkade han, tittade på mig men rörde sig inte. Marken där han låg var täckt av tegelskärvor. De var förmodligen från något tak som någon för länge sedan plockat ned och som nu fungerade som vägmaterial. Runt omkring oss vajade sädesfälten. Ett litet stycke bort låg en obevakad järnvägsövergång och längre bort syntes träddungar, i fjärran en bondgård, men ingen en människa. Det var kanske en halvmil till det samhälle jag just passerat och där jag köpt filmjölk och cigaretter, sedan var det bara två mil skog ner till nästa större samhälle.

Jag försökte ta pulsen på mannens arm. Hjärtslagen kändes, men om de slog fort eller ojämnt eller vad, visste jag inte. Han vred huvudet lite på sned och granskade mig. Han såg förvånad ut.

– Are you all right? försökte jag. Han svarade inte utan suckade bara. Han kanske talar svenska, tänkte jag.

– Är du okey? Ska jag kalla på en ambulans? fortsatte jag. Jag hade min mobil i packningen och kunde nog få igång den för att kalla på hjälp bara det fanns täckning. Han skakade långsamt på huvudet och sa något som jag uppfattade som franska. ”Ambulance” och ”No” upprepade han flera gånger.

Nu var han vaken men tittade mest ut i tomma luften. Jag hade släppt hans hand, rest mig och utforskade omgivningarna med blicken medan jag funderade över situationen.

– Do you speak english? provade jag.

– Little, svarade han och reste sig på armbågarna. Han såg nog inte så mycket mer än mig och vetet och havren. De fyra sädesslagen känner man ju till.

– Talar du svenska?

– Lite, svarade han och satte sig upp. Han svettades.

– Vart ska du?

– Inte! Min bror kommer. Min bror kommer sin fru. Det lät lite oredigt men jag kunde inte avgöra om han hade svårt att förklara för att han inte var så bra på svenska eller om han var förvirrad för att han varit avsvimmad.

– Var är din bror?

– Han kommer sin fru.

Var han flykting? tänkte jag. Vad gjorde han här? Ligger det en flyktingförläggning i närheten? Är han på rymmen? Hade han blivit avslängd från en bil? Han ställde sig upp och såg sig omkring. Hans kläder var säkert inte billiga och de var i alla fall inte gjorda för friluftsliv.

– Tack! Thanks! Jag har vatten. Så tog han upp en flaska Liptons iste.

– Vart är du på väg? Jag upprepade frågan. Det var över två mil till närmaste järnvägsstation. Han skrattade till och pekade i samma riktning som jag var på väg.

Han försökte se på baksidan av sina byxor och borstade av lite damm. Jag hjälpte honom lite tafatt med ryggen av hans kavaj. Marken var ojämn och det knastrade när han rörde sig i det röda teglet.

Nu tittade han på sin armbandsur, suckade och lyfte blicken mot horisonten som om han hade bråttom.

– Kan du gå? frågade jag. Han tog sin väska och sin påse och jag reste upp min fullastade cykel. Han tittade utforskande på den, kanske med en min av viss skepsis.

– Jag är på cykelsemester, sa jag och hörde min något överdrivna artikulation.

– Que! sa han och log med ett uttryck av medlidande.

Så började vi gå. Jag ledde cykeln och tänkte att jag kunde slå följe med honom ett stycke för att se om han var okey. Kanske var jag tvungen att se till att han kom till en läkare.

– Var kommer du ifrån?

– Oh! Elfenbenskusten, svarade han och spände upp sitt hitintills största leende. De vita tänderna lyste och hans ögon var starka och klara. På hans tröja log också den välkända krokodilen.

– Är du flykting? frågade jag, samtidigt som jag funderade över om Elfenbenskusten inte var ett land man flydde ifrån, kanske snarare till. Vad visste jag, han hade säkert sina skäl.

– Nej! Jag är inte flykting. Jag arbetar Sverige. Do you speak english? Han hade nog glömt att jag frågat honom tidigare.

– Yes, a little. But I don´t speak french, försökte jag.

– It´s okey! Jag kan tala svenska lite också. Han såg ansträngd ut och gick allt långsammare.

Min plan var att slå nattläger i det öppna landskapet för att så fortsätta genom skogen nästa dag.

– Jag ska slå läger snart. Vill du ha något att äta?

Han stannade, tittade upp och följde ett flygplan med blicken. Det spelar ingen roll hur långt ut på landet man kommer, alltid hör man dem där de genomkorsar lufthavet.

– Mycket snällt av dig, jag vill gärna äta lite. Te är allt jag har. Lite bröd bara, jag är mycket tack till dig.

Efter endast ett litet stycke var det öppen hagmark på bägge sidor vägen. Något hägn fanns inte och jag började ordna mitt läger. Eller vårt läger, för jag hade fått en reskamrat. Allt gick på rutin och snart brann Trangiaköket med vatten för två portioner soppa.

– Ursäkta vad heter du, frågade jag och passade på att räcka honom handen. ”Jag heter Jejje.”

– Jean Pierre, svarade han. Hej, Jejje! Tack! Jag är mycket tack. Det såg ut som om han sökte någonstans att sitta och jag räckte honom min hopvikta yllefilt. De första myggorna surrade till. Jag skulle hinna slå upp tältet innan vattnet kokade. Det gick på rutin och jag funderade på vart jag skulle göra av Jean Pierre.

Soppan var god och vi åt under tystnad. Varsin halv ciabatta slank ner och solen försvann bakom skogen.

– Jaha! Hur känner du dig nu, Jean Pierre?

– Much better! Mycket bra bara trött. Han svepte filten ordentligt om sig och över huvudet.

– Vill du ha myggmedel, frågade jag och höll fram det lilla blå stiftet.

– Tack! Jättebra! Mosquito inte bra. Han strök vant sin panna, kinder, händer och vristerna. ”Undrar om de har myggstift i Elfenbenskusten eller om han lärt sig använda det i Sverige”.

– Okey, jag sovar här? frågade han. ”Mycket trött.”

– Självklart, svarade jag. ”Det finns gott om plats i tältet. Men jag har bara ett liggunderlag. Men om vi...” Han var redan på väg in i tältet.

– Shall I close? frågade han och tittade på mig genom myggnätet.

– Yes! Jag ska bara fixa undan maten.

När jag efter stund borstade mina tänder hördes Jean Pierres snarkningar. Det var konstiga tankar i mitt huvud när jag la mig. Här campar jag med en vilt främmande man. En kostymklädd svart man som jag varit bekant med högst ett par timmar. Jag kände mig både rädd och osäker. Skulle jag våga somna? Kunde han bli våldsam? Hade han planerat det hela och skulle han råna mig när jag somnat? Jag tog inte av mig byxorna och vred fram kniven på livremmen så att jag kunde komma åt den. Kanske hördes det, för jag skrattade till något då jag tänkte på att kniven var ett multiverktyg och det snabbaste vapen jag kunde få fram var en tång.

Jag försökte hålla mig vaken eller trodde åtminstone att jag gjorde det. För jag väcktes av att Jean Pierre vände sig åt mitt håll och kröp alldeles intill mig. Han suckade och verkade sova som en stock och jag andades så att det knappt hördes. Det tog nog inte så lång tid förrän också jag försvann in i dimman.

Solen hade redan börjat värma tältet och jag var svettig. Plötsligt var jag klarvaken men öppnade inte ögonen utan lyssnade intensivt efter Jean Pierre. Det hördes fåglar och långt borta råmande en ko. Min nattgäst var försvunnen. Filten hade han hängt över en gren. Jag kokade te som jag drack med havregryn och filmjölk, packade och gjorde mig klar för avfärd mot skogen. Det enda spåret jag fann från den svarte mannen i kostym var två femhundralappar instoppade mellan styret och växelvajern. Han kanske trodde att jag var en fattig kvinna och ville hjälpa mig.

Dag Persson 2013