Skyddsrummet

av Nils Johnson Bue


Det är ett höghus, ett stort kontorshus, där många människor arbetar med försäkringar. Små och stora rum flödar i neonljus. Den övervägande delen som arbetar här är kvinnor.

Med hissen kommer man ner till källaren på nedre botten. Går man genom två gångar kommer man till skyddsrummet – ett rum som skall användas i krigstid. Det skall nu för en tid bli vårt lunchrum. Här har folk spelat bordtennis. Bordet som fanns kvar har nu blivit matbord för oss. Vi har pyntat det med en blommig plasttapet – den får tjänstgöra som duk.

Mitt på bordet står en ölflaska som vas. Tre röda rosor av plast har Erik satt i den. De är vackra och ser naturliga ut i det svaga ljuset. Stolarna som vi har kom med från det förra bygget.

I det här rummet har kanske många varit före oss. Här har inte bara spelats bordtennis. I en ventil i skyddsrummets friskluftsmaskineri har någon stuckit in ett paket, innehållande vanlig skit, prydligt och väl inslaget. Någon av oss tyckte att här var en konstig lukt. Men Erik skojade bort det genom att skylla på Gunnar, som varje vecka åker till Danmark för att köpa billig mat. Det är den danska osten som smakar och luktar skit.

Här vid bordtennisbordet skall vi inta våra måltider. Ett skyddsrum blir fyra arbetares lunchrum under den tid byggnadsarbetet pågår dr uppe med tjänstemännens lunchrum. Det de har är mörkt och de har krävt att få ett ljusare och miljövänligare. Miljövågen börjar slå igenom.

Fyra arbetare sitter bänkade runt ett bordtennisbord. De är här för att skapa en bättre miljö för några andra där uppe i det stora kontorshuset. Ingen av oss här nere har ännu ifrågasatt vår egen miljö. Vi har accepterat detta rum. Någon annan lokal fanns inte att tilllgå för oss. Vi har nöjt oss med den enkla förklaringen.

Nu har vi rast och det står termosar och matlådor på bordet. När jag sätter mig ner, känner jag att ischiasen börjar komma igen. Kanske är det vädret, som inte är så bra just nu. Här nere är det naturligtvis inte så bra att sitta. Jag har inte arbetat på rätt sätt, säger läkaren, inte använt ryggen riktigt, inte arbetat i den rätta ställningen.
Ikväll har vi möte nere på fackföreningen. Jag är med i en kommitté som har till uppgift att diskutera miljöfrågor för oss i arbetet.

Kaffet i termosen smakar gott nu vid den första rasten. Jag har Arbetet framför kaffekoppen och läser en artikel. Den handlar om boendemiljön ute i våra förorter. Gunnar har idag dansk skinka på sitt bröd.

Alla har nu fått ned sina smörgåsar. Erik har kortleken i handen. Här spelas kort en stund. Jag är inte intresserad av att vara med just nu. Kortleken har vi fått av våran ledning har jag hört.

Kulturutbudet är stort idag, hörde jag någon säga igår. Jag fortsätter läsa i Arbetet, nu om sport. Vem skall få Kristallkulan i år? Det är många förslag. Jag ser över tidningen mot Erik, som nu gapar ”Fullt hus”! Bakom honom den gråa betongväggen – ett riktigt skyddsrum! Grått på väggar och tak. Dålig belysning här i lunchrummet. Här finns nakna flickor från FIB/Aktuellt upphängda. Vi har hängt dem i en lång rad på kortväggen. De som var här före oss har också gjort dekorationer. Men de har målat direkt på väggen med vit färg. Stora svepande kvinnokroppar har de målat. En av dem har fått en ventil mellan benen.

Jag ska försöka få igång en miljödiskussion här. Det kan vara bra att höra olika uppfattningar. I kväll blir det mycket tal där nere på fackföreningen. Men kortspelet ser ju ut att vara intressant och det är dumt att störa.

Den stora järndörren öppnas och vi får besök av våran verkmästare. Kortspelet stannar av och det blir lite tal om jobbet. Erik bjuder honom på kaffe ur sin termos. Han dricker och det är bara han som talar om hur han varit ute hos en känd konstnär där han gjort inköp för konstklubben och till et kontor, som snart skall öppnas och där väggarna måste prydas med konst.

Han kan lägga ut orden, våran verkmästare. Han är ordförande i våran konstklubb, vi har valt honom. Han är bra. En eldsjäl för konstklubben. Han lägger ut texten med en mängd konstuttryck och talar om hur dålig denne konstnär egentligen är just nu. Han har inte kunnat förnya sig. Men han var i stort behov av pengar, och genom mig blev han hjälpt, säger verkmästaren. Ingen risk att köpa av honom – han är ju känd och hans grejer blir bara värdefullare med tiden.

Vi sitter här några arbetare runt ett bord nere i ett skyddsrum och lyssnar på utläggningar om konst. Konstklubben har köpt. Tänk vilken hjälp den har givit konstnärerna! Han fortsätter att tala. Jag lyssnar förstrött till det han säger. Tittar på den gråa väggen bakom honom och på den stora kvinnokroppen. Tycker att kvinnan på väggen skrattar – i alla fall ler hon. Vackra konstverk, de här kvinnorna på väggarna, vem som nu gjort dem.

Ingen säger något. Det är bara verkmästaren som talar. Han tittar på kortleken och tycker att han skall säga något roligt och vitsigt. Han tar i den och frågar om den är given från LO. Erik vill inte att han skall ha sista ordet, så han säger att det är en del av skyddsverksamheten.

Jag har inga ord att komma med. Man kunde ju dra igång och tala om miljön här, de egna problemen och villkoren. Här är det grått och luften är inte den bästa. Inom mig hör jag en slogan: Kulturen till folket!

Verkmästaren fortsätter att tala om sina konstköp. För mig kommer tanken: Varför ska konst bara hänga uppe på ett kontor? Varför tänker ingen på att även arbetare kan ha glädje av att se konst i sina lunchrum? Goda konstnärliga bilder ut till folket! Så skall jag säga där nere på fackföreningen i kväll! Jag läste i tidningen om en företagsledare, som nekade att en konstutställning visades i fabrikens lunchrum, därför att bilderna var för verkliga och avslöjande. De visade hur människor arbetade i en dålig och skadlig arbetsmiljö. Han påstod att sådant ville inga arbetare se. Arbetare ska ha romantiska landskapsbilder. Jämlikhet, demokrati, hör jag verkmästaren använda i en mening, som han säger just nu. Jag har inte lyssnat, så jag vet inte vad det handlar om.

Rasten är slut och vi reser oss för att gå upp i det stora kontorshuset, som nu flödar i neonljus. I är klara att gå upp och fortsätta det väntade miljöarbetet. -Nya friska tag av oss miljöarbetare! Som Erik brukar säga.

Erik har skrivit en beställningslapp på material, som vi vill att verkmästaren skall ha med sig nästa gång. Jag tittar på lappen och ser hur Erik på sitt vis vill protestera mot den dåliga arbetsmiljön. Efter uppräkningen av material har han med stora tryckbokstäver skrivit:

TAG MED NÅGRA SPÄNNER FRISK LUFT OCH NÅGRA MED DAGSLJUS! STÄLL DEM HÄR NERE I SKYDDSRUMMET!

Verkmästaren lägger ner lappen i fickan utan att se på den. En rast är slut en dag i oktober 1975 i ett skyddsrum. Fyra arbetares lunchrum under den tid ombyggnadsarbetet av tjänstemännens lunchrum pågår.

Berättelsen är hämtad från Miljonbygget, Fri Press / Symposion, 1984.
(Se FP-38 i titellistan!)