”Bland råttor och brandskadade kondomer”

av Bertil Larsson

Hmm. Vad tänker man på nu då, vad kan det vara för kopplingar mellan råttor och kondomer – dessutom brandskadade? En historia som dessutom påverkat hela den svenska mänsklighetens numerär. På väg uppemot 10 miljonersstrecket undrar jag vad man ställt till med!

Lugnet på landsbygden lägrar sig oftast, efter små episoder och tankar som framkallas när nåt hänt, ganska snart. I stans och dess lantliga närhet känner alla varandra - på gott och ont. ”Inget att göra”. Stans två biografer samlar ungdomarna och helgernas dans på folkparken är samlingsplats både för de dansanta likväl för de som vill kasta pil eller dricka sig fulla. Som sagt livet var ibland lite enformigt, samma tjejer samma grabbar, fulla eller allmänt bråkiga. Kungsgatan upp och Kungsgatan ner. Detta oavsett om man strosade eller hade tillgång till bil.

Det var ändå en dramatisk tid i min uppväxt som handlar om djurplågeri, stöld, bedrägeri och annat så som olaga försäljning (?). Att jag är indirekt orsak till att en och annan Dalslänning kommit till, är väl den positiva skadan.

Nå, mina ambitioner var att ständigt vara till tjänst – värna om mänskligheten – hindra världen från råttinvasion, återbruka bortslängda prylar (redan då var jag inne på återbruk).
Råttorna de fanns nämligen på soptippen. Dåtidens soptippar rymde ALLT. Då menar jag verkligen allt.

Mitt intresse låg för övrigt, och till att börja med, på den rent tekniska sidan. Jag letade gamla radioapparater för att se om det fanns något brukbart för mitt intresse för radiokommunikation. Det intresset blev stort – i synnerhet för enkelriktad sådan. Men det är en annan historia.

Jag bodde acceptabelt i en skogsbygd. Via järnvägsspåret mot staden kom jag lätt till nämnda soptipp. På väg från skolan kunde man ta svängen om och osynligt dra hem grejorna genom skogen.

Men man fick passa på mellan sopbilarna. Gubbarna var inte att leka med. Trots utlagd råttgift mådde råttorna ganska väl och blev feta, överlevde ofta även vår beskjutning. Av mängden att döma sket de i kondomerna.

Ofta var man på pass med, av brorsan lånat, luftgevär. Ett mynningsladdat vapen utan större styrka, varför råttorna oftast vann duellen. Men gud vad de skrek och visade tänder.
Plötsligt en dag. Det hade hörts brandbilar. Ett av de större företagen i stan hade brandhärjats. Den morgonen kom jag försent till skolan. Skyllde som vanligt på cykelkedjan som gått av!

Rubberfilm hade brunnit! Regnklädesfabriken med kondomtillverkning som sidoprodukt, eller som dom beskrev det ”sanitära gummiprodukter, hade brunnit! Kondomer det var vad man läste om i tidningarnas annonser, på de sidor man inte vågade läsa på när morsan såg på. Kanske det var det i ”Folket i Bild” eller ”Hemmet och Familjen”. Hemme på Dal kallade vi dessa tingestar för kuksmockar eller helt enkelt för knullgummi . Annonsernas ”Durex eller KLIMAX Gossamer” kanske var en med ”social” benämning. Så var den språkliga delen avklarad.

Om ingen annan, dalslänning eller så, hört detta förut så har det nog med hemlighetsmakeri att göra. Preventivmedel det var ett oromantiskt usch - ord. För att inte tala om brandskadade kuksmockar, så var det i detta fall. Nu börjar historien få lite spänning! Lite unikum kan man säga. Det brand- och rökskadade lagret skulle saneras, vad hände då. Jo alltsammans hamnade på den omtalade och väl belägna soptippen. Inkluderande sura gubbar, råttor, luftgevärsbeväpnade radioapparatinsamlare mm.

Brand- och rökskadade saker huller om buller tippades. Vi, min kompis och jag , bar regncaper, regnjackor, sydväster och massor av de vadderade blå fodralen med kuksmockar. Det luktade lite bränt. Med vi var vana vid all odör från vår ”fyndhörna” av staden. Morsan tyckte att regnkläderna kunde firman bjuda på i detta läge, och farsan likaså. Men de blåa vadderade fodralen hade de ingen aning om. Kan nämnas att syrran tyckte att radioapparaterna var en bedrövelse i vårt gemensamma sovrum.

Jag hade en skänk i uthuset där jag förvarade attiraljer från mina försök att göra bl.a. krut – där vågade ingen kika. Det blev min gömma.

Tiden gick. Ibland kom man att tänka på lagret. Det kunde vara på sin plats att kolla ibland – inte för det verkliga användningssättet - utan som vattenfyllda ballonger . Kunde vara kul ibland att visa tjejerna. Dom fattade ju inget!

Så småningom kom det för mig att jag skulle bli lite affärsman. Man hade börjat, efter konfirmationen, att röra sig i lite större formationer på fritiden. Kompistryck och tuffheten tryckte på.

En affärsidé blev försäljningen av kåtepiller! Vad annars? Små gelékapslar – troligen fyllda med endast sockervatten. Det ena borde ge det andra. Som sagt - affärer. Det var under den tiden jag fick idén om försäljning av ”Motaloy”. Underpiller för bilmotorer. Och varför inte smockarna – extra provade i en brandtest. Det måste innebära extra säker kvalité. Eller hur?

Men hur som helst. Det kom en dag när jag fick reklamation – på kuksmockarna (kondomerna). Mitt minne kommer just ihåg att vi döpt om dem till ”Kudonger” när det bar till -brännskadade (testade). Som tur var undveks vidare trakasserier från den reklamerandes sida, då jag hade en belastande hållhake. Men, men vad fanns i ryggsäcken? Det var inte så att jag hade blandat ihop Motaloyen med kåtepillren – vilken tanke. Däremot blev jag lite betänksam om mina kuksmockar, vilka var spridda på den dalsländska landsbygden. Mina blåa vadderade fodral med innehåll, var nu fördelade. HEA-automaten på busstorget hade mist en konkurrent. Huruvida det brandskadade företaget Rubberfilm återupptog tillverkningen är tveksamt. Men de tog upp båttillverkning i stället.

Friden sänkte sig över bygden. Någon seriös försäljare har jag inte blivit. Larssons special till trots. Men…

 

Axel Larsson 2013