”Hotel Contamana”

av Bo Ranman

Jag har bott på många hotell runt om världen och de har varit av de mest skiftande slag. Från slitna rum i Amsterdams horkvarter till det lilla men vackra kolonialpalatset i staden Cuenca högt uppe i Anderna i Ecuador, där de antika himmelssängarna var beströdda med rosenblad på kvällen. Men bara en gång har jag paddlat in i hotellets reception med kanot.

Guillermo, Thomas och jag hade anlänt till den lilla, ruffiga och vilda djungelstaden Contamana med flyg. I Yarina Cocha nära Pucallpa hade vi hyrt ett litet enmotorigt pontonflygplan med pilot. Efter att flugit över oändliga områden som stod helt under vatten landade vi vid en liten flotte ute på en plats i den enorma vattenytan där Ucayalifloden vanligtvis fanns. När vi landat och lastat av vår utrustning på flotten samlades genast indianer i urholkade trädstamskanoter villiga att agera taxibåtar. Vi bad piloten att återkomma om en vecka och om vi inte var på plats då att komma tillbaka hit i ytterligare två dagar och söka efter oss. Om vi då inte var på plats så bad vi honom att han skulle kontakta den svenska ambassaden i huvudstaden Lima.

 

Under tiden hade vår shipibovän Guillermo förhandlat med de lokala urinvånarna så att en kanot skulle ta oss till fast mark. Som fanns några kvarter upp i stadens centrala delar. Den del av staden som låg nära floden var helt översvämmad. Från flotten kunde jag se ett traditionellt shipibohus med palmbladstak & golv av flätad bark som kommit drivande som en flotte med det strömmande vattnet. Det hade uppenbarligen sköljts bort från en by uppströms och nu gått på grund och strandat framför stadens kyrka.

Vi blev ilandsatta på ett litet torg vars ena sida förvandlats till en strand. Guillermo började omedelbart leta efter vänner och vi hade snart gjort upp med en shipiboman och hans hustru om vidare transport in i regnskogen. Vi skulle nästa dag fara vidare med en stor kanot som drevs med en pequi-pequimotor. De heter så för att för att det är så den låter; PECKI-PECKI-PECKI. Motorn är tvåtakts luftkyld Briggs & Stratton samma som på de flesta motorgräsklippare hemma. Den sitter väl balanserad på en tre till fyra meter lång propelleraxel som sticker ut i aktern. På det viset kan propellern och propelleraxeln lätt lyftas över vattenytan för att inte slå emot grenar och trädstammar som flyter omkring i floden. Vi fick också låna en mindre kanot för att kunna söka husly för natten, vilket visade sig bli ganska svårt. Alla stadens hotell låg nära floden som är den enda viktiga transportleden. Vi paddlade in i den ena översvämmade receptionen efter den andra och ropade upp till övervåningen där alla trängts ihop, men ingenstans fanns det några rum att få. Till slut fick vi ta ett rum på hotell Contamanas bottenvåning. Vattnet nådde precis strax under madrasserna i sängarna och kanoten kunde vi förtöja i dörrhandtaget. Vi staplade våra grejor på bäddarna och hade en lång diskussion med innehavaren om hur stor rabatt vi skulle få för att rummen var vattenfyllda. Hotellägarens trumf var att det inte fanns några andra rum lediga i hela staden. Diskussionen slutade med någon form av kompromiss och vi paddlade mot torra land för att äta och bese staden.

Vid den här tiden rådde det inbördeskrig i Peru, förutom den tungt beväpnade knarkmaffian som behärskade Huallaga-dalen så fanns det två olika gerillarörelser som bekämpade staten Perus väpnade styrkor. Den ena var Sendero Luminoso (Den lysande stigen) en maoistisk sekteristisk rörelse, med lite drag av de röda khmerernas förakt för intellektuella. De dödade till exempel skolläraren och den facklige representanten först när de intog en by eller en stad. Den andra rörelsen var mer av en Che Guevara inspirerad Robin Hood gerilla, MRTA, Movimiento Revolucionario de Túpac Amaru. De hade tagit sitt namn efter den sista inkakungen som kämpade mot kolonialmakten och som avrättades för detta. Hans sonsonson tog samma namn när han ledde ett uppror på 1780-talet. Upproret slogs ned och Túpac Amaru den andre togs tillfånga. Han dömdes att bevittna avrättningen av sin hustru, sin äldsta son, sin farbror och sin svåger, samt några andra upprorsmakare före sin egen död. Han dömdes till tortyr och att dödas genom att dränkas och därefter slitas sönder mellan fyra hästar på stora torget i Cuzco, på samma plats som hans farfars far hade halshuggits allt i enlighet med den kristna nåd som den spanske kungen visade sina undersåtar. I början av gerillarörelsens verksamhet kapade de mjölkbilar och körde ut dem till fattigförorterna och gav skolbarnen mjölk till lunchen. Några år senare när vårt projekt blivit verklighet var våra landsvägstransporter bland de få som kom fram till djungeln över de av Túpac Amaru kontrollerade bergsprovinserna. Vi nådde en överenskommelse med dem för att de ansåg att våra projekt var något som kom folket till godo och var till nytta för de fattigaste. Med flera uppror i olika provinser och stora delar av landet utanför centralmaktens kontroll så var polis, militär och nationalgardet mycket vaksamma.

Efter middagen drev vi runt på stan, min vana trogen så fotograferade jag det mesta bland annat stadens koleldade elkraftverk. När solnedgången närmade sig lämnade jag Thomas för att klättra upp på en höjd för att ta några solnedgångsbilder. Mörkret faller snabbt i tropikerna och när jag kommit ned från höjden och kommit in i den gränd som ledde fram till närmaste ”gata” var det helt nermörkt. Framme vid ”gatan” lyste en svag lampa och jag såg Thomas i samspråk med två personer. När jag kom närmare såg jag att samspråket var minst sagt livligt och att de två personerna var beväpnade med automatkarbiner. Dold i skuggorna får jag se hur de två nationalgardisterna arresterar Thomas och för honom med sig. Han ser sig oroligt om över axeln men kan inte se mig i de djupa skuggorna. Under hot tar de Thomas med sig, motstånd skulle vara helt meningslöst för de var ju tungt beväpnade med karbiner och pistoler. På betryggande avstånd följde jag efter dem och såg hur de tog in Thomas i stadens fängelse. Vad skulle jag göra nu? Läget i landet var ju spänt med inbördeskrig på flera fronter. Vi var ju helt oskyldiga biståndsarbetare och mig skulle de nog snart hitta i en stad helt omgiven av vatten, flyg härifrån först om en vecka och Guillermo försvunnen bland sina shipibovänner. Jag funderade fram och åter och övervägde alla alternativ. Efter mycket funderande i mörkret kom jag fram till att eftersom vi var helt oskyldiga, så var det bäst att uppträda just så. Därför gick fram till fängelset och bankade på fast besluten att snacka ut Thomas. En nationalgardist släppte in mig och denne blev något förvånad när jag förklarade mitt ärende, att jag ville ha ut Thomas som de just släpat in. Gardisterna var hårdföra men aldrig våldsamma. Vi påpekade att vi var biståndsarbetare som arbetade med stöd av vårt lands regering, det vill säga SIDA, vilket inte alls var sant utan det var vad vi hoppades att resultatet skulle bli av vår resa när vi kommit hem och skrivit en ansökan till denna organisation. Detta sa vi inte till gardisterna utan istället sa vi att eftersom vår regering samarbetade med Perus regering så var vi ju nästan som kompanjoner med dem. Vi förklarade att vi bland annat förberedde ett brunnsborrningsprojekt i byarna. De hade blivit mycket misstänksamma när främlingar så noga fotograferat kraftverk och elinstallationer, men det faktum att jag frivilligt anmält mig talade till vår fördel och efter någon timme var deras bistra miner något mindre bistra och vi fick gå därifrån med stora suckar av lättnad. Vi letade oss ner till det lilla torget där vi hade parkerat vår urholkade trädstam och paddlade tillbaka till hotellet. Väl där förtöjde vi kanoten i dörrhandtaget, vadade fram till sängarna och la oss att sova med ryggarna mindre än tio centimeter ovanför vattenytan.
 

Bo Ranman 2013