”You will be in Pucallpa tonight”

av Bo Ranman

”En Piscosour på hotell Bolívar är ett måste”, sa Thomas och föste in mig från hettan på torget Plaza de Armas i arkadens skugga. ”Det är inte långt, vi går dit.” Väl inne i den luftkonditionerade miljön serverade välklädda kypare snabbt våra drinkar. De är mycket goda och välgjorda, men jag känner mig definitivt obekväm i den här miljön. ”Hur går vi vidare nu”, säger Thomas och sippar på sin drink.

Vi kom till Lima för ett par dagar sedan och under de här dagarna har vi förhandlat fram ett ramavtal med den nationella organisationen för de olika ursprungsfolken i den peruanska delen av Amazonas, AIDESEP. Vi har lärt känna organisationens duglige ledare Evaristo Nugkuag*. Syftet med vår resa är förutom dessa förhandlingar och avtal att projektera ett av SIDA delfinansierat biståndsprojekt bland shipibofolket i Ucayaliregionen.

”Nå,” säger Thomas och återför mig till verkligheten. Jag säger att det känns som om att vi är färdiga med huvudstaden och att det som återstår får vi sy ihop på hemvägen, nu måste vi vidare till Pucallpa.

Vi kände egentligen inte varandra före den här resan. Thomas är hyfsad på spanska och har varit här tidigare, själv klarar jag spanskan i presens och pekar över axeln när jag menar dåtid. I styrelsen för vår förening var jag den ende som kunde lite spanska men framför allt så hade jag rest runt en hel del i världen på egen hand. Vad Thomas hade gjort visste jag inte, men han hade i alla fall varit i Peru tidigare. Före avresan så hade han varit rätt så macho-kaxig och sagt att: ”Pallar du inte för svårigheterna får du sitta kvar utmed vägen och vänta, för jag tänker genomföra detta projekt under alla omständigheter, detta är den viktigaste satsningen vi gjort.”

”OK, är vi klara här så drar vi till en resebyrå och bokar en flight till Pucallpa.” Sagt och gjort, vi avslutar våra drinkar och går in på närmsta resebyrå för att boka flygningen vidare in i Amazonas regnskog. Den här flighten hade inte gått att boka från Sverige. Efter att ha inväntat vår tur möts vi av beskedet att det finns inte några platser på de närmaste veckorna!!! Denna helt oväntade fullbokning beror på att ett jordskred blockerat vägen över Anderna och att det snart är påskhelg och många vill resa hem. Det här sätter helt streck i räkningen för oss. Vi har en dryg månad på oss för omfattande resor och undersökningar. Att bli fast i Lima i flera veckor är en total katastrof. Vi sätter oss utanför resebyrån och känner oss minst sagt handfallna, men något måste göras. Vi letar reda på flygbolaget kontor i centrala Lima och får våra farhågor bekräftade. Det finns inga platser på något plan till Pucallpa på flera veckor.

Jag tänker tillbaka på de senaste dagarna i Lima. Många nya erfarenheter har jag fått och mycket har jag lärt mig. Vi har förhandlat fram ett samarbetsavtal om stöd för uppbyggnaden av en nationell organisation för regnskogens ursprungsfolk, men jag har också lärt känna en för mig helt ny typ av kvinnor. Kvinnorna här för sig med en helt annan grace än någon annanstans i världen. De har starkt markerade drag och blandningen av alla jordens raser (här på Latinamerikas östkust är även det asiatiska inslaget påfallande) har frambringat de vackraste kvinnor jag sett i hela världen, och jag upplever dem som hämningslöst flirtiga, men det kanske är deras naturliga sätt att vara. De skiljer sig i alla fall från kvinnorna alla de andra delar av världen som jag besökt.

Det finns bara en sak att göra säger jag till Thomas. Vi drar ut till flygplatsen och försöker där. En sak som jag lärt mig är att ju närmare problemet man kommer desto närmare kommer man också lösningen. När man i någon dammig liten håla till stad några mil från en gräns får beskedet att man måste återvända 100 mil över bergen eller genom öknen till huvudstaden för att få ett visum för att kunna lämna landet så brukar det ordna sig bara man kommer fram till gränsstationen. Ofta krävs det dollarsedlar instoppade i passet eller något liknande. Thomas tittar modstulet på mig och säger att det inte finns mycket annat att välja på. Vi letar reda på en busshållplats och åker ut till den relativt lugna förorten Miraflores, där vi bor på ett litet familjehotell inhyst i en stor villa.
    Vi ägnar kvällen åt att ordna våra packningar och nästa förmiddag åker vi ut till flygplatsen. Vi letar upp rätt ställe i inrikeshallen. Det går ett dagligt plan till Pucallpa från Lima och passagerarna sitter på sina väskor, säckar och allt upptänkligt bagage och väntar på incheckning. Nå Thomas, har du några idéer? frågar jag honom. Luften verkar ha gått ur Thomas som suckar och säger, ja vad fan det enda jag kan komma på är att erbjuda någon här pengar, motsvarande en månadslön eller så, för att avstå sin plats till oss. OK Thomas, det är du som är bäst på spanska, vilka skall du ge dig på? Barnfamiljen sist i kön, eller gubben med blindkäppen som sitter på säcken där? Han rycker på axlarna, ser obeslutsam ut och säger att ”vad fan jag får fundera lite”. Själv känner jag att jag inte klara att muta några av medpassagerarna i kön, inte bara vad det gäller språket, ”jag kan helt enkelt inte med det”. Jag släntrar runt i hallen när en av flygvärdinnorna bakom incheckningsdisken fångar min blick, med ett långt, mörkt flirtigt ögonkast. Jag driver fram till disken och hon hälsar mig på spanska. Vi börjar prata, när min spanska tar slut så prövar vi engelska. Hennes engelska är lite sämre än min spanska så det får bli kroppsspråk miner och lite svenska också för den delen. Det verkar som om bokningssystemet ligger nere för hon har gott om tid att prata med mig. Jag förklarar att vi fastnat på flygplatsen utan bokning och på flera språk i en salig blandning berättar jag ingående om barnen och ungdomarna i våra skolor i Sverige som arbetat ihop pengar till de biståndsprojekt som vi stödjer i Amazonasområdet. Jag berättar om utbildnings- och hälsoprojekt bland shipibofolket och hon är mycket intresserad och skjuter ibland in en och annan fråga. Då och då måste hon arbeta men kommer hela tiden tillbaka till mig där jag hänger över disken och hela tiden låser hennes mörka ögon fast min blick så att det blir svårt att titta bort. Thomas syns inte till, jag tror att han har gått för att ta sig en öl i baren, jag ser i alla fall inte till honom. Min nyvunna väninna har försvunnit in i de bakre regionerna och trots missmodet över bokningsproblemet så känner jag mig ovanligt väl till mods. Efter en stund dyker hon upp igen. Hon lutar sig fram över disken, ser mig djupt in i ögonen medan hon stryker mig över kinden med utsidan av sin hand viskar hon: ”No te preocupes, señor, you will be i Pucallpa tonight!”, och försvinner genast iväg för att fortsätta arbeta.

Jag letar reda på Thomas som kommer släntrande genom avgångshallen med en ganska dyster uppsyn. Jag säger till honom att vi kommer nog att komma med planet trots allt. Misstroget och lite lätt nedlåtande säger han åt mig att jag inte skall driva med honom. Jag vet ju egentligen ingenting och väljer att inte förklara mig utan säger bara att det kommer att ordna sig. Innan Thomas hinner be om fler förklaringar så skräller högtalaren till och ”Señores Gustafsson och Ranman ombeds kontakta bokningskontoret”. Väl där fick vi reda på att det blivit några avbokningar och att vi var först på väntelistan. Thomas som skött snacket incheckningen tittar undrande på mig och frågar. ”Hur kunde du veta det?” Jag svarar undvikande att det skall jag berätta för dig ikväll när du bjuder mig på en välförtjänt öl på en för ändamålet lämplig bar. Vi får inte tillfälle att fördjupa oss vidare i detta för nu börjar köerna röra på sig. En halvtimme senare så går vi över den stekheta plattan från flygplatsbyggnaden till planet som skall ta oss över Anderna och till Amazonas regnskogar. Halvvägs till planet ser jag en sidodörr öppnas och flygvärdinna som tittar ut. Hon vinkar till mig och skickar iväg en slängkyss. Jag frågar Thomas om såg den snygga flygvärdinnan i dörren där borta och Thomas svarar; ”Vem, var då?”

* Evaristo Nugkuag som senare fick ta emot The Right Livelyhood Award (Det alternativa Nobelpriset) för sitt arbete med att organisera Amazonas ursprungsfolk. På bilden här vid ett besök på Fridens höjd i Sverige.

Bo Ranman 2012