Laura

av Susanne Andreasson Nilsson

Med en knappt märkbar tvekan räckte han Laura vasen. Den var vackert åldrad, ca 20 centimeter hög med mjukt insvängd, flera centimeter lång hals. Den nedre halvan var klotrund, och den blå draken slingrade sig runt den. Kontrasten mellan det vita och det blå var mycket vacker, och drakhuvudets klotrunda ögon uttryckte samma förvåning som på tidigare pjäser hon bedömt.
   Mannen betraktade henne oroligt. Han hade betalt en ansenlig summa pengar för vasen, och fastän han var så gott som säker ville han se en direkt bekräftelse på det i Lauras ögon.
   ”Jag brukar inte uttala mig direkt som du vet” sa Laura och ställde försiktigt ner föremålet på bordet mellan dem. ”Skulle vilja bedöma den i lugn och ro, så återkom i morgon eftermiddag, så ska jag ha ett utlåtande klart.”
   Han reste sig dröjande och sa: ”Men visst är den vacker? Det kan väl inte finnas minsta tvivel om att den är äkta, eller hur?”
   ”Som sagt, i morgon” sa hon och reste sig för att markera att det var dags för honom att gå.
   Så snart dörren slutits bakom honom gick hon fram och låste. Hon drog av sig sina tunna handskar och gnuggade fingrarna för att bli varm. Blytråden som var invävd i dem gjorde dem både tunga och kalla, och hon behövde alltid en liten stund för att få igång blodcirkulationen när hon haft dem på sig. Ur termosen på bordet hällde hon upp en kopp varmt te i den gröna handdrejade muggen. Värmen spred sig i hennes händer, och hon ställde ner muggen och lade sina båda händer runt den lilla blå vasen samtidigt som hon lutade sig bakåt och blundade.
   Intrycken strömmade igenom henne, men till sin förvåning var det inte alls de känslor och bilder hon förväntat sig. Istället för de långsamma, eftertänksamma vågor som brukade strömma ur de äkta Mingvaserna, kände hon oro, maskinljud, ångest.

Mörkt hår, värkande rygg. Målar, målar, den tunna penseln får inte slinta. Min dagskvot är inte fylld på långa vägar och därhemma väntar min son med sitt mjuka hår. Han är för liten för att förstå, och hans mormor för gammal för att hjälpa till. Rytande bilmotorer, höga röster…

Laura öppnade ögonen och ställde ifrån sig vasen. Kunden skulle inte bli glad, den saken var säker. Men nu visste hon vilka tecken hon skulle leta efter, och bar försiktigt vasen till arbetsbänken med den starka belysningen över.

Som barn hade hon levt i förvissningen om att alla kände som hon, precis som alla barn gör. Ingen tyckte det var konstigt att hon älskade att leka med mammas brödkavel och pepparkaksformarna. När hon höll i dem berättade de för henne om doftande rader med bullar, bruna runda limpor och goda små kakor. När hon blev äldre ansågs hon som lite underlig, hon kunde stå stilla långa stunder och blunda med mormors puderdosa i handen, låta känslan av hennes mjuka kinder och vänliga skratt glädja henne. En het sommar hade hela familjen varit på semesterresa i Frankrike, och mamma och pappa hade som goda turister tagit barnen till ett medeltidsmuseum i Toulouse. I de stora salarna hade de kommit ifrån varandra och Laura hade blivit stående framför några metallföremål. Hon mindes fortfarande med fasa hur det kändes när hon sträckte fram sin hand och grep om något som såg ut som en spik. En kvinnas skrik genljöd inom henne, en oerhörd smärta - eld, blod, skräck - fick henne att skrika tills föräldrarna kom rusande och slet föremålet ur hennes hand.
   Under uppväxten hade hon långa perioder då hon nästan isolerade sig på sitt rum. Allt som inte kändes bra rensades ut, och i sena tonåren såg rummet ut som en klostercell. Därinne kunde hon avskärma sig från allt som talade till henne, som ville tvinga henne att lyssna till historier som ofta var svåra, och se bilder hon inte orkade med. Lauras föräldrar oroade sig över hennes oförklarliga uppträdande i vissa situationer och tog med henne till olika barnpsykologer och terapeuter. De försökte få henne att uttrycka sina känslor och hitta orsaker, men de trodde henne aldrig när hon berättade vad som egentligen var problemet.
   Tingen talade till henne.

Susanne Andreasson Nilsson 2012