Öster om Atlas

av Bo Ranman

Det här går alldeles för fort tänkte jag och tittade ut genom sidorutan. Flera hundra meter under mig såg jag solens strålar reflekteras i hustaken i en liten by. Vi hade en bergvägg till vänster och ett stup till höger om oss. Farten ökade och vi tycktes flyga fram en bit över vägbanan. ”The breaks don´t work” kved Mick, som körde, med panik i rösten. I nästa kurva som var en ytterkurva började det att skrika lite i däcken och Mick pumpade förtvivlat på bromspedalen. I ett svindlande ögonblick kändes det som om vi svävade över avgrunden. Mick kämpade med ratten, hävde en sladd samtidigt som kvävda ljud av rädsla hördes från medpassagerarna. Vi var på väg nedför östra sidan av Atlasbergen in mot Sahara i södra Marocko. Vi åkte i en Ford Transit Van med ett gäng galna typer från norra England & Skottland. Mick som körde var från Newcastle upon Tyne, Eric Burdons hemstad, och de andra tre var från Skottland. Mick frikopplade Transiten och farten ökade, han dubbeltrampade på kopplingspedalen och lyckades strax före nästa kurva, en innerkurva, att få in en lägre växel. Vi sladdade genom kurvan i en kontrollerad fyrhjulssladd. Däcken skrek och jag ser en man i en yelaba som räckte ned till fötterna förskräckt hoppa åt sidan. Ett stort träd och ett skuggigt område svischade förbi och vi kom ut på en ny raksträcka som slutade med en brant ytterkurva utan vägräcken och ett stup 500 meter ned i dalen. Nu hördes snyftningar av skräck från baksätet. ”Shit, Fuck, Shit, Shit, Shit” skrek Mick bredvid mig. Han slet i växelspaken och växellådan protesterade vilt när han fick in tvåans växel. Samtidigt drog han handbromsen i botten. Där, tjugofem till trettio meter före kurvan, som skulle ha blivit startplatsen för världens första flygande Ford Transit får Mick stopp på bilen och lite lätt hysteriska skratt hördes från de påtända passagerarna i baksätet. Mick och hans kompisar åkte runt i Marocko, levde billigt och rökte hasch. De tog dagen som den kom.

Agneta och jag, hade bott ett tag Marrakech och vi liftade nu vidare söderut. Vi hade besökt POLISARIOs högkvarter i Algeriet några veckor tidigare och nu ville vi försöka att ta oss till det av Spanien ockuperade Västsahara och därifrån vidare till Kanarieöarna. I Marrakech hade vi bott på en campingplats och där träffade vi det här galna gänget och fick lift med dem över Atlasbergen. Slutmålet för den här etappen var den jordbävningsdrabbade staden Agadir vid Atlantkusten. Vi var nu på väg nedför bergskedjan, tidigare under dagen hade vi passerat ett bergspass där vägen bara var två hjulspår. Där hade vi vänt för att köra tillbaks och fylla på mer bränsle innan vi fortsatte. Vi passerade det vackra och över 4000 meter höga berget Toubkal som var klätt med snö även såhär mitt i sommaren.

När Mick fått stopp på Transiten backade han tillbaka till den senaste innerkurvan där ett stort träd skuggade en liten rastplats. Ett porlande källsprång fångades upp i en liten fördämning. Vattnet och skuggan gav en behaglig svalka och vila från den brännande sahariska solen. I sluttningen ovanför trädet låg ett litet hus och snart hade vi alla blivit serverade sött myntaté i små glas av mannen som rådde om den här oasen och rastplatsen. Micks kompisar som knappt hunnit hämta sig från den påtända skräckupplevelsen nyss började genast att mecka till ett par rejäla jointar. När Mick avslutat rökandet tog han triumferande fram ett billigt spiralbundet häfte i A4-format med den fantastiska titeln How to repair your Ford Transit yourself. Först så trodde jag att alltihop var ett skämt och att Mick drev med oss, men trots att Mick nu fnittrade hela tiden så var det hela på fullt allvar. Mick började att läsa högt ur handboken, jag suckade och satte mig hos Agneta i skuggan under trädet och beställde ytterligare ett glas myntaté. Mick läste på i sin handbok och rotade runt i Transitens bagageutrymme. De övriga drällde runt eller vilade sig i skuggan. Plötsligt upprepade Mick sin ramsa ”Shit, Fuck, Shit, Shit, Shit”. Tur att vi står still, tänkte jag.. ”Vi har ingen domkraft”, utropade Mick. Hittills hade vi inte sett en enda bil passera, men just när ekot av Micks utrop rullat undan så hörde vi ljudet av en bil eller i alla fall något som skulle föreställa en bil. En gul Renault 4L närmade sig och Mick vinkade in den till rastplatsen. Ur bilen kom två långhåriga, lockiga och magra franska ynglingar. Mick lyckades med att förklara att han behövde låna deras domkraft. ”Oui, oui, bien sur,” sa den ene fransmannen och letade fram en liten domkraft ur bagaget på det ynkliga fordon som endast en fransman skulle kalla bil. Hemmafixaren från Newcastle satte genast igång med att försöka hissa upp Transitbussen. Varje gång som han fick upp bussen säckade domkraften ihop. Efter ett halvdussin misslyckade försök så lämnade Mick tillbaks den för detta domkraften, som nu såg ut som ett Z ritat av ett tvåårigt barn, till fransmännen. Dessa tittade fåraktigt ömsom på varandra ömsom på domkraften. De slängde in domkraften i bagageutrymmet, hoppade in i bilen och körde iväg utan att säga hej. L-fyran fortsatte nedför vägen, dammet la sig och motorljudet försvann. Ingen sa någonting, det blev nästan tyst. Det enda som hördes var källans porlande ned i fördämningen.

Vi sörplade på myntatéet och njöt av skuggan och den relativa svalkan. Med ens sken Mick upp. ”I´ve got an idea!” Han och hans kamrater skred till verket. De började riva stenmuren som omgärdade källans fördämning och byggde upp två parallella ramper avsedda att backa upp Transitbussen på. Marockanen som rådde om oasen och rastplatsen protesterade högljutt. Mick bedyrade att detta bara var något tillfälligt och att allt skulle återställas i ursprungligt skick så snart som reparationerna var utförda. Oasmannen tvivlade och gestikulerade vilt i protest. Till slut enades de om någon form av ekonomisk kompensation till oasmannens fördel. Mick och hans kumpaner byggde upp ramperna. De backade upp Transiten, pallade under ramen på bilen och frigjorde hjulen genom att riva en del av rampen. Själv deltog jag inte i arbetet, det var deras bil, vi var liftare. Istället njöt vi av téet, skuggan och platsens charm och stillhet. Agneta vilade, jag skrev i min dagbok och oasmannen hade dragit sig tillbaks till sitt lilla hus.

Mick och hans kompisar arbetade intensivt i halvannan timme därefter körde de ner bilen från rampen. Oasmannen dök som genom ett trollslag upp för att kolla att stenmuren återställdes i ursprungligt skick. Vi hjälptes åt allihop med stenmuren och inom kort var den åter på plats, oasmannen var nöjd och vi fortsatte vår färd, med fungerande bromsar, ned mot det sahariska slättlandet öster om Atlasbergen.

Bo Ranman 2012