En dröm går i kras…

av Rolf Jardemark


Jag har alltid närt en dröm att bli musikrecensent. Ända sedan späd ålder har jag beundrat dessa ordsmeder som med iskall logik risar och rosar konserter och fonogram. Tänk att få komma in gratis på konserter och stå längst fram, kanske t.o.m. intervjua en stjärna… för att inte tala om att kunna botanisera bland alla skivor som skickas till tidningen jag drömde att jobba på.

Redan på mellanstadiet försökte jag skriva enkla recensioner. Först var det fredagarnas ”roliga timmen” som skulle dissekeras. Klasskamraterna var måttligt roade av att läsa mina alster på måndag och jag blev som straff vald sist på gymnastiklektionen. När även vår annars så väna klassföreståndare tyckte att jag skulle sluta skriva för att det både spred osämja och dessutom var dåligt skrivet (”du kan ju inte ens stava till jass”) så slutade jag publicera mina alster på klassens anslagstavla.

På högstadiet kunde jag dock inte hålla mig utan började skriva i skolans tidning under pseudonymen Roffe Riff. Efter några månader kom några nior fram, tryckte upp mig mot väggen och skrek: Är det du som är Riff? Jag vågade inte neka och efter det klassiska uttalandet ”det är väl för fan inget fel på Springsteen” så åkte jag på ett rejält kok stryk, och det blev inte heller något mer skrivande i skolans tidning.

Under gymnasiet tänkte jag att nu är tiden inne – jag skickade in en recension på Sex Pistols första platta till stadens största tidning och väntade med spänning på svar. Redan med vändande post kom det: ”Du är totalt talanglös som recensent; dåligt språk, ingen tajming och vad menar du med att dom inte kan spela? Nu var det kris! Jag insåg att detta var spiken i kistan för en framtida karriär som skribent. Vad att göra? Mitt enda tänkbara alternativ var att studera till musiker! Då skulle jag ju hamna nära mina idoler (recensenterna).

Ansökningarna till Musikhögskolan var inga problem, det räckte i princip med att ha med sig en stämd gitarr så var jag antagen. Redan första dagen frågade vår lärare hur många som var misslyckade musikrecensenter. Över hälften räckte upp handen. Ni ska inte vara ledsna sa hon, som musiker har man faktiskt chansen att ibland få träffa en riktig recensent.

Efter en kort och innehållslös utbildning var jag så ute på arbetsmarknaden. Jag fick genast massor med jobb i olika orkestrar, nu var det faktiskt en fördel om jag inte hade stämt gitarren och eftersom många som jag var misslyckade recensenter så lät det väl därefter. - När man jobbar i större orkestrar så ser man ofta hur musikerna sitter och skriver recensioner när det är paus i deras stämma. Jag förstår.

Livet går vidare, det blir inte alltid som man tänkt. I alla år har dock drömmen levt kvar, tänk att någon gång i livet bli publicerad i Down Beat, Guitar Player eller…

Rolf Jardemark 2012