Legionär

av Susanne Andreasson Nilsson


Tältduken intill mitt ansikte är grov och stel av kyla i mörkret. Utan att öppna ögonen vet jag att gryningen fortfarande är avlägsen, och med slutna ögon lyssnar jag till nattens ljud. Dessa ljud är det knarrande, suckande, snarkande beviset på att jag är långtifrån ensam. Som alltid när jag vaknar om natten gäller min första instinktiva rörelse vapnen som ligger på marken bredvid mig, endast en utsträckt hand bort. Fingrarna sluter sig runt lädret som är lindat runt hjaltet av ben, och dess välbekanta form skänker ett ögonblicks frid. Min bādd är placerad alldeles vid tältõppningen, trots att den lilla sömn jag lyckas få ofta blir stôrd av dem som går ut och in under natten. Jag vill ligga dār, där luften är svalare och går lättare att andas, trots att det grova tyget slår mot britsen varje gång någon vacklar ut för att lätta sig.

Min kropp är ärrad. Från de många såren på på min kropp har blodet flutit och blandats med de sårades och de dräptas blod, så att vi nu är ett, bröder. Jag är deras krigare, deras hämnare. Deras röster talar i mig, vissa nätter högre än annars. Då vandrar jag i timmar längs de långa snörräta raderna av smutsgrå tält, vart och ett med plats för tolv män.

Detta är min stad, min värld.

Susanne Andreasson Nilsson 2012