I Paris parker

av Bo Ranman


Kvarteren runt Sorbonne såg ut som om de ockuperades av en främmande makt. Överallt fanns kravallutrustade gendarmer och strategiskt utplacerade fanns bussar med taggtrådsbarrikaderade fönster. Det skulle inte bli någon ny majrevolt det var tydligt. Att gendarmerna var hårdhänta men att den vanliga polisen var mänsklig skulle jag få uppleva fortare än jag kunde ana. Min kusin Sören och jag hade via Amsterdam kommit liftande till Paris. Vår första kontakt var med en tjej vi fått adressen till av en som vi liftat med och sovit över hos utanför Hamburg. Vi dök upp ute i förorten där hon bodde och hennes något överraskade familj visade stor gästfrihet och bjöd på kindpussande och söndagsmiddag. Därefter skjutsade tjejens far in oss till ett Auberge Jeunesse i centrala Paris där vi fick ett mycket bra om än inte helt billigt rum. Det var inte dyrt, men vi hade hittills sovit gratis i parker, längs vägen och hos vänner.

Nästa kväll var vi i Parc Pont Neuf, packningen var kvar på härbärget men vi hade träffat ett stort ungdomsgäng som slagit läger i parken på en ö mitt i Seine alldeles vid Notre Dame. Stämningen var hög, gitarrspel, sång och vindrickande. Här i Paris var det mer vin än jointar i direkt motsats till hur det var i Vondelpark i Amsterdam, trots det var det samma öppna stämning bland alla ungdomar. En tjej i gänget var lite udda, jag försökte att prata med henne så gott som det gick med min begränsade franska. Jag hade bott i Vevey i den franskspråkiga delen av Schweiz sommaren innan och jag har lätt för språk, men franskan i Schweiz och i Paris skilde sig avsevärt och det var inte helt lätt att förstå skillnaderna. Hon stack ut från de övriga ganska mycket, hon var fransyska och nästan alla vi andra var utlänningar. Dessutom ägde hon ingenting, visserligen hade vi inga grejor med oss de fanns på härbärget men det var ändå en himmelsvid skillnad. Hon var barfota iklädd endast en tunn bomullsklänning, ingenting mer, inga underkläder, inga skor – ingenting. Jag förstod såpass att hon var på rymmen från en ungdomsvårdsskola, men jag kunde inte förstå varför hon hamnat där, dock fick vi en omedelbar kontakt och jag förstod att hon klarade sig bra på rymmen i alla fall så länge det var sommar. Vår improviserade fest avbröts plötsligt av visselpipor och skrik. Beväpnade gendarmer kom stormande genom parken. Uppe på bron stannade bussar med taggtrådsbarrikaderade fönster färdiga att föra bort oss på nåd och onåd. Min nyvunna vän, Michelle, drog mig i armen och höll ett finger för munnen för att visa att jag skulle vara tyst. Jag fick tag i min kusin, som såg förvånad ut när jag drog honom i armen, men som snabbt fattade galoppen och hängde på. Michelle drog iväg med oss till ett staket som vi klättrade över, vi gled ned utmed en stenmur och landade på en gångbana eller cykelbana, i mörkret kunde jag inte avgöra vilket. Hon tecknade med ena handen att vi skulle var tysta och med den andra att vi skulle följa efter henne. Lätt hukade och med full fart sprang vi efter henne in under Pont Neuf-bron, under bron var det var totalt nermörkt. Vi kom ut på andra sidan bron, där klättrade vi snabbt upp för en stenmur och över ett järnräcke och befann oss plötsligt utanför polisens avspärrningar. Vi kunde se hur de andra ungdomarna tvärs över gatan mycket brutalt lastades in i de väntande taggtrådsförsedda bussarna. Michelle visade med händerna att vi skulle ta det lugnt, och i sakta mak promenerade vi längs trottoaren mot den vänstra stranden av Seine. Väl där försvann vi snabbt in i Quartier Latin och Michelle lotsade oss vidare till en av sina vänner, en tunisier, som hade ett litet café där vi utan kostnad fick pyttesmå koppar med kaffe och jättestora rundstycken med tonfisk, sallad, tomat och oliver. Vi återvände till vårt trygga ungdomshärbärge, det var uppenbarligen inte lika enkelt att bo Paris parker som det var att bo i Vondelpark i Amsterdam.

Några dagar senare hade vi blivit kompisar med två danska killar och träffat två tjejer från England som var både trevliga och helt luspanka. De hade blivit av med, både pass och pengar. Med vår begränsade reskassa så var det helt omöjligt att fixa ett rum åt dem på ungdomshärbärget och att få in tjejerna i vårt eget rum kanske ännu mer omöjligt. Det som återstod var parkerna. Vi hade ju redan erfarit hur det var vid Pont Neuf så vi beslöt att dra oss lite från centrum och vi hade hittat en trevlig liten park alldeles nedanför Sacre Coer kyrkan uppe på Montmartre. Hela gänget drog dit, inhandlade mycket vin och lite mat och ordnade picknick och fest. Vi fick sitta på marken och på parkbänkarna, men absolut inte på några stolar. Att sitta på stolarna kostade pengar och man var tvungen att ha en biljett, tanterna som sålde biljetterna var hårda som graniten hemma i Bohuslän.
____________

Tillsammans med Carol, Sheila och våra danska kompisar hade vi en trevlig efter-middag med picknick och fest. Fram mot kvällen hade fler ungdomar anslutit sig till vår grupp. En svart kille, Johnie, hade en gitarr med sig och vi sjöng Dylanlåtar och andra sånger tillsammans. Någon gång under kvällens lopp spred sig ryktet att Jim Morrison i the Doors dött här i Paris. Jag tror inte att vi sjöng några Doors-låtar de var för svåra för Johnie, dödsbudet var en tråkig nyhet, men för ungdomar i den ålder som vi var då, är döden avlägsen och dödsbudet betydde nog mest sorgen över att en rebell försvunnit och att det inte skulle bli fler låtar som Light my fire. Efter midnatt började många av de andra att dra sig hemåt och vi bredde ut våra sovsäckar och filtar och ordnade ett läger ute på de på dagtid förbjudna gräsmattorna. Sheila var vid det här laget så berusad att hon tuppat av så vi placerade henne helt resolut i ett avancerat framstupa läge över våra ryggsäckar. Hon låg framåtlutad, på knä med ändan i vädret, en bra ställning i fall hon skulle kräkas. Det kändes inte helt säkert att sova här och många skumma typer var i rörelse runtomkring. Jag bredde ut min sovsäck men jag och Sheila la oss ovanpå min sovsäck skylda av min filt. Jag vågade inte krypa ned i sovsäcken av rädsla för att inte snabbt nog kunna komma upp på fötter igen. En flock araber cirklade runt och deras ledare som föreföll blind på högerögat kollade noga in om vi hade somnat eller ej. Jag väste gång på gång till Sören: ”Du får inte somna, för helvete, du får inte somna!”. ”Nej, nej det skall jag inte”, svarade han, men det blev snart tyst därifrån. Danskarna snarkade redan och Carol sov gott på min arm. Vid tretiden började det bli lugnt och tyst och jag slappnade av lite grand. Carol sov lugnt på min högerarm, min vänstra hand vilade på hennes bröst och plötsligt känner jag att ytterligare en hand som smeker hennes fylliga bröst. Det är inte min hand! Jag ropade ”Carol vakna”! och for upp. Carol sov trots tumultet vidare men en figur som lagt sig bredvid oss försvann bort i mörkret. Det går ytterligare någon timma, först är jag totalt vaksam men jag lugnar ned mig, då jag plötsligt känner att filten rör sig. det är den främmande handen som återigen smeker Carols bröst. Jag far upp skrikande, Carol vaknar och jag ser att det är Johnie som lag sig bredvid oss och som har trätt in handen under filten för att smeka Carol. Jag skrämmer iväg honom och med bultande hjärtan kramar jag och Carol om varandra. Min kusin och danskarna sover lugnt vidare ovetande om vår rädsla. Jag håller om Carol som sakta slappnar hon av och somnar igen, själv vågar jag inte somna och jag kämpar en ojämn kamp mot John Blund. Vid femtiden på morgonen snurrar det runt i huvudet och jag måste ha somnat en stund. Plötsligt vaknar jag till och känner att något är helt fel, när jag böjer huvudet bakåt ser jag en naken vit stjärt i mörkret. Det är Sheilas stjärt och hennes jeans är neddragna till knäna. Sekunderna går och jag ser en vit skjorta flaxa i mörkret. Det är Johnie men hans svarta bakdel syns inte i mörkret, bara hans vita flaxande skjorta, när han försöker att sätta på Sheila bakifrån. Jag rusar upp vilt skrikande, Carol vaknar när hon ramlar åt sidan. Jag drar min finska jaktkniv när Johnie tumlar baklänges med byxorna neddragna till knäna och den vita skjortan flaxande. Sören och danskarna vaknar, endast Sheila är behagligt medvetslös. Johnie blir rädd för mig och för den dragna kniven och snurrar runt. Någon skriker ”Le flic, le flic”, ”Snuten, snuten”. Istället för att hugga kniven i magen på Johnie, som jag är på väg att göra, så kastar jag kniven på marken och sparkar filten över den. Johnie springer ned för backen så gott det går med byxorna i neddragna till knäna och med den vita skjortan flaxande över det svarta arslet. Poliserna omringar oss, ingen av dem har sett min dragna kniv, som nu ligger under filten vid mina fötter. De försöker att få oss att förstå det olämpliga i att överträda ordningsstadgan på de det flagranta sätt som vi gjort genom att slå läger på gräsmattorna i parken på detta sätt. Jag försökte stapplande och nervöst att förklara att vi var nyanlända. Vi kom sent igår kväll med tåget och allting var stängt. Visst vi har pengar, jag visade upp min allt krympande reskassa. När de förstått detta blev de mycket förstående och förklarade ingående att det var farligt att sova i parken och med detta lät de oss gå.

Att dra ett vapen mot en annan människa är inte något lättvindigt, under alla mina resor runt världen har det bara hänt vid ett fåtal tillfällen. Tar man till vapen måste man ju också vara beredd på att man själv möts med våld. I åratal efteråt kunde jag vakna på natten och känna hur känslan skulle varit om jag hade varit tvungen att använda kniven, det har varit mycket obehagligt. Vid det här tillfället handlade jag instinktivt och efter en natts samlad oro, men det slutade tack och lov utan skador.

Gårdagskvällens feststämning som övergått i nattens olust kändes avlägsen och morgonkylan var rå och ruggig där vi omtumlade och yrvakna stod med vår packning utströdd runt omkring oss. Vi rullade ihop sovsäckar och filtar, packade våra saker och drog oss till en av Montmartres morgonöppna bistroer. Vi beställde in kaffe och croissanter och snyggade till oss på toaletterna. Vår grupp bestod nu av sex medlemmar, min kusin & jag, Sheila & Carol samt de två danska killarna. Vi bestämde oss för att det var omöjligt att ha ett läger i den här parken och att vi tillsammans skulle försöka att hitta ett lugnare ställe innan nästa kväll.

Vi kom så småningom att hamna i den vackra och romantiska Parc de Buttes Chaumont. Mitt i parken finns en hög klippa helt omfluten av en liten sjö. I sjön simmade svanar och på toppen av klippan fanns ett tempel. Hela miljön gav ett fredligt intryck och vi beslöt oss för att slå läger under stor ek.
Andra ungdomsgäng höll till i parken, de var hippieklädda och det hördes stilla gitarr och flöjtmusik. Vi ordnade en picknick med vin, bröd, ostar, oliver och tomater. Kvällen var lugn och ljummen. När det blivit nästan mörkt kom en lång procession klädda i vita särkar med levande ljus i händerna, de sjöng så att det lät som gregoriansk kyrkomusik. Vi associerade till alverna i Tolkiens ringtrilogi. Stämningen var betydligt lugnare än den varit natten innan. Trots detta ville jag att vi skulle organisera vakthållning under natten. Vi hade våra sovsäckar runt stammen på en gigantisk ek. På lagom höjd fanns en gren tjock som ett normalstort träd. Där kunde man sitta med ryggen mot stammen och benen bekvämt utsträckta och uppsikt över omgivningen. Jag bad en av danskarna att ta den första vakten och att han skulle väcka mig efter två timmar. I gryningen nästa morgon vaknade jag efter att ha sovit gott hela natten, ingen hade väckt mig. På grenen ovanför mig låg min danske vän och snarkade gott. Ingen hade vaktat och det hade inte heller behövts någon vakt.

Efter den betydligt trevligare vistelsen i Parc de Buttes Chaumont bestämde sig Carol och Shirley för att de måste återvända hem. De kunde inte klara sig längre utan pass och pengar. Vi bestämde oss för att de skulle gå till den Brittiska ambassaden och ordna med dokument för hemresan under tiden som vi kollade in Eiffeltornet. Därefter skulle vi träffas för att var med om Den sista natten i Les Halles. De berömda Hallarna i Paris, Paris saluhallar, skulle rivas trots ett stort folkligt motstånd. Precis som i universitetskvarteren var det som om fascistisk militärstat hade ockuperat staden. Gendarmer på varje gata och tungt skyddade fordon i varje korsning. Överheten var rädd för demonstrationer men dessa uteblev, kanske hade den krossade majrevolten tillfälligt dämpat kampviljan. Vi vandrade genom hallarna och det man ”måste” göra här var ju att äta den berömda löksoppan. Sören, Sheila, Carol och jag slog oss ned på en servering och åt en god löksoppa. Det stora problemet var pengarna, reskassan var nästan slut. Flickorna, som helt panka, skulle med ambassadens hjälpa åka till England följande dag. Sören skulle stanna med mig och fira Bastiljdagen den fjortonde juli men sedan ta tåget till Amsterdam och försöka komma med färjan till Göteborg. Själv skulle jag däremot möta Pia på Gare du Nord den förste augusti, det hade jag lovat henne och hennes far, för att sedan lifta vidare med henne till Schweiz och Vevey. Notan för löksoppan hade blivit i mesta laget för mig som inte skulle hem på länge än. Jag sa till Carol och Shirley att de skulle ta och gå i förväg efter en stund sa jag till Sören att gå och så satt jag ensam kvar. Vid rätt tillfälle la jag tillräckligt med mynt på fatet för att täcka dricksen och stack sedan som blixt därifrån. Det är nog mitt livs enda springnota, men trots sparsamheten här blev det mycket knapert längre fram, men det är en annan historia.

Dagen därpå skulle vi följa Carol och Sheila till tåget till Calais. Vi stod på metrostationens perrong, det var ganska trångt och vi knör oss på vagnen jag var sist av alla. Bredvid mig till vänster står en man som blir stående kvar på perrongen han kliver inte på vagnen, dörrarna stängs och jag vänder mig om. Genom fönstret på tre decimeters håll står jag ansikte mot ansikte med Jonnie under några sekunder möts våra blickar och så far tunnelbanetåget iväg.

Här hittar du receptet till löksoppan.

Bo Ranman