Beagle

av Susanne Andreasson Nilson 2011

Ligger i min koja, vilar och känner dofternas rikedom strömma mot mig. Min hjärna är som vanligt sysselsatt med intrig, gestaltning och undertexter, när jag sakta lyfter blicken och ser min lilla människa öppna dörren till huset. I sin mjuka rosa hand har hon kopplet. Hon vill gå ut igen.

Den vanliga irritationen över att hela tiden bli avbruten i den kreativa processen stiger i mig, men jag inser för hundrade gången man också får ta det ta det onda om man gillar det goda med att skaffa människa. De är ju ett sådant sällskap, och gör ju precis allt för en.
Så jag tänker att "en hund måste ju göra vad en hund måste göra", för att citera Laika, det modigaste och sorgligaste hundödet i historisk tid, och hoppar tungt ner från kojans tak. När jag springer fram mot människan känner jag mig stolt över hur bra hon ändå blivit, så trofast och tillgiven. Det är rörande med människor, hur de tyr sig till en, arbetar, ställer fram mat, borstar, klappar, och allt detta helt osjälviskt med ofta bara lite svansviftning och en slick då och då som lön.

Min människa följer mig i hälarna ut genom grinden när hon satt på mig kopplet. Hon känner sig tryggare när hon har det där snöret mellan oss, verkar fortfarande lite rädd för bilar trots att jag tränar henne varje dag. När vi kommer ut på fältet brukar hon oftast gå en stund själv, och jag får lite efterlängtad egen tid.

Sätter ner min kalla svarta nos i gräset och låter nyheterna strömma mot mig. Feta doftmolekyler från olika djur som rört sig här sedan sist letar sig upp genom nosen till hjärnan där de skapar fantastiska bilder. Frestande nervösa harar, små irrande möss, den fräna doften av rådjur, alltihop goda nyheter. Får upp ett alldeles färskt spår, och skymtar en snabb rörelse mellan träden. Doften, viljan, jakten - allt blir till ett enda meddelande till mina muskler: SPRING!! Jag njuter av farten och känner jaktens glädje...
...men, såklart, sådana här situationer klarar inte min människa. Hon börjar ge ifrån sig sina små vanliga läten så högt hon kan, viftar med sina armar och verkar alldeles upprörd. Hon är söt när hon blir så där ivrig, men jag önskar att jag kunde få henne att bli mer trygg i sig själv, våga vara ensam korta stunder i sträck i alla fall.

Jag slits mellan att fortsätta förfölja haren och mitt ansvar som människoägare. Ansvaret vinner, och jag springer mot henne med lugnande svansviftningar. Hon låter ganska mycket en stund, men lugnar sig när jag ömt sätter mina tassar på hennes mage och slickar henne på hakan. För att försäkra henne om att hon inte ska lämnas ensam mer får hon sätta på kopplet. Det är en svår avvägning det där, man måste ändå visa vem som bestämmer och inte låt dem få sin vilja fram varje gång.

Vissa tycker det är äckligt och lite sjukt, men jag tycker det är rörande varje gång min människa halar upp sina små svarta påsar ur fickan. Människor är sådana, de känner ingen skamkänsla alls när de till och med samlar upp avföring i små påsar. Tala om hängivenhet! Eller rättare sagt instinkter, det ligger ju i deras natur att vara totalt tjänande och omhändertagande.

Vi går sakta tillsammans hem igen, och jag känner mig nöjd över att ha rastat henne ordentligt. Jag vet att hon brukar vila i soffan en stund efter att vi varit på promenad, så jag lägger mig tillrätta på kojans tak och låter mitt sinne - som så många gånger förut - sakta glida över i den Röde Baronens fantastiska värld.

Susanne Andreasson Nilson