Simone Ek föddes 1959 i stadsdelen Kortedala i Göteborg, har sedan dess bott i Sävedalen, Hindås och Rävlanda. Simone debuterade 2010 med ett antal underfundiga och ibland burleska noveller i novellsamlingen" Dödlig Kurs". Fri Press Mobil presenterar stolt noveller av samma slag.


Blue man group

av Simone Ek

Det började som en leverfläck, strax ovanför mitt vänstra bröst. Den var ungefär lika stor som en skjortknapp, rund och jämn i konturerna. Efter en tid märkte jag dock att den blev ojämn i underkanten och började breda ut sig nedåt. Jag blev orolig. Kunde det röra sig om hudkräfta? Jag rådfrågade läkaren, som dock kunde lugna mig med beskedet att det rörde sig om en helt ofarlig pigmentförändring. Den fortsatte likväl sin tillväxt, tills den till formen liknade en fiapjäs. Därefter delade den sig nedtill i två smala streck, som växte till sig snett nedåt. Sedan utvecklade den enligt samma princip ett par ”sidoskott” som stack nästan rakt ut med utgångspunkt strax nedanför den ursprungliga rundeln. Därefter hände ingenting på en tid, förutom att färgen djupnade från mörkbrunt till blåsvart. Jag besökte ånyo min läkare, som efter vederbörlig undersökning kunde meddela att fläcken med största sannolikhet alltjämt var av godartad karaktär. Han gjorde mig dock uppmärksam på något kuriöst, som jag inte observerat från min utgångspunkt, nämligen att märket, om man betraktade det framifrån, hade utseendet av en liten man.

En tid senare lade jag märke till en röd prick - av ett knappnålshuvuds storlek - strax ovanför figurens högra ”hand”. Däremellan löpte en mycket smal linje, som fullbordade intrycket av att mannen i sin hand höll en ros. En röd ros.

Då min mor en dag fick se den, blev hon mycket ond på mig, ty den var så perfekt formad, att hon inte kunde tro annat än att den var tatuerad. Vid den tid då detta hände hade unga flickor av god familj och sed ännu inte för vana att låta smycka sina kroppar på detta vis.

Ett par månader efter min mors chockerande upptäckt, träffade jag en ung man, som började uppvakta mig. Den allra första gången han kom hem till mig, såg jag genom fönstret att han gömde sin högra hand bakom ryggen. När jag öppnade dörren räckte han fram en enda, ljuvligt doftande, röd ros.

Halvtannat år senare upptäckte jag en ny leverfläck, på ovansidan av min vänstra hand. Efter ett par månader hade den fasonen av en knästående man, med en rund ring hängande runt sin vänstra hand. Strax därpå friade den unge mannen, som hade fortsatt uppvakta mig och som jag nu var djupt förälskad i. Vi gifte oss på midsommarafton det året.

Tiden gick. Vi var lyckliga, men inga barn kom. Fem år efter vårt bröllop, i mitt tjugofemte levnadsår, började en ny fläck breda ut sig, strax nedanför min navel. Den tredje mannen höll i sin hand något som liknade ett äpple. Mindre än ett år senare födde jag vår son.

Ännu några år förflöt. Vi blev inte fler i familjen, men både min make och jag älskade vår enfödde högt och vårdade honom som det dyrbaraste på jorden. Han växte upp och blev en fin ung man. Två månader efter hans studentexamen upptäckte jag en ny leverfläck, ungefär i höjd med min mjälte. Ännu en gång tog en liten blåsvart man långsamt form inför mina ögon. Runt hans handled ringlade sig en orm. Ytterligare någon månad senare meddelade min man över frukostfilen att han träffat en annan kvinna. Han lämnade mig samma eftermiddag.

Min nye man är nummer fem. Jag fick syn på hans huvud i en provrumsspegel för några veckor sedan. Han har vuxit på min rygg sedan dess och jag har nogsamt bevakat hans utveckling. Först idag kunde jag skönja vad han håller i sin hand. Det är ett redskap, som man brukar använda för att slå gräs.

Simone Ek