Harpan

av Simone Ek 2011

Riojaflaskans hals släppte taget om korken med ett diskret plopp. Bäst att lufta det nu, så att det hann bli ordentligt syresatt, innan det skulle drickas. Ing-Britt förnam ett litet pirr av förväntan, någonstans i naveltrakten. Så ovant. Hur länge sedan var det hon hade haft den känslan senast? Hon vågade inte ens gissa. Visst, han skulle bara komma hit en liten stund, på ett glas rött och lite knaprigt tilltugg, men för henne var det ändå stort. Det kändes som en evighet sedan en man hade visat henne något som helst intresse och Ing-Britt hade för länge sedan gett upp hoppet om att åter få uppleva kärleken. Hon hade vant sig vid tanken på att åldras ensam med sin katt, förutsatt att de båda fick leva ett tag till. Men för två veckor sedan hade hoppet, helt oväntat, tänts igen.
   Hon hade varit ute på sin sedvanliga morgonpromenad, när hon plötsligt kände att hon inte var ensam. Flera gånger hörde hon ljudet av kvistar som bröts, när någon – eller något - trampade på dem där på stigen bakom henne. Ett ögonblick hade hon befarat att det var en älg, eller kanske en vårilsken råbock, men sedan hörde hon ett förtretat muttrande, som lät högst mänskligt.
   ”Va’ i helsike skulle jag härute å göra, utan riktiga skor på fötterna?! Man kan ju ta mig för en idiot. Tur att ingen ser mig nu, i alla f… ” Mannen tvärstannade när han fick syn på henne. Ett generat leende i ett långsmalt ansikte. Han såg fåraktig ut - och var medveten om det. Ing-Britt log bara vänligt tillbaka och flyttade sig på stigen, för att släppa förbi mannen. Han gjorde dock ingen min av att vilja passera. Istället kom han, helt i onödan, med en något krystad förklaring till varför han gick ute i skogen en småfuktig aprildag, med sandaler på fötterna. Strumpor också - vita. Så dumt. Sa han.
   Ing-Britt fortsatte att le uppmuntrande, men hon hörde knappt ett ord av hans tafatta tirad, hon stod bara där och stirrade på honom, som träffad av blixten. Han liknade ju James Stewart, den gamle Hollywoodskådespelaren som hon hade varit så förälskad i som ung, fast han var på tok för gammal för henne. Han hade också haft den där lite bortkomna charmen, som vädjade till såväl kvinnohjärtat som moderskänslorna. Den där som väcker Florence Nightingale i en, och får en att vilja ta hand om, pyssla om, ja rentav rädda honom, fast han samtidigt är en lång och ståtlig man, som ser ut att kunna ta hand om en liten kvinna på bästa sätt. Såna går det inte tretton av på dussinet, tänkte Ing-Britt.
   Hon tog ett fast grepp om sitt eget mentala nackskinn och ruskade till ordentligt. Ta dig samman, kvinna, beordrade hon sig själv. Just då märkte hon att han tittade på henne, som om han väntade sig att hon skulle svara på något han just sagt. Hon log sitt mest förbindliga leende, när hon sa:
   ”Jo, jo, sånt kan ju hända den bäste”, och drog en ljudlös lättnadens suck, när hans belåtna reaktion visade henne att hon inte hade besvarat ”god dag” med ”yxskaft”.
   De hade sedan vandrat genom den uppvaknande skogen, avspänt småpratande, som om de hade känt varann i hela livet. Något sådant hade aldrig hänt Ing-Britt förut. Faktiskt aldrig… någonsin.
   När hon nästa morgon kom traskande uppför kullen stod han, som av en händelse, bredvid den stora eken i skogsbrynet. Nu hade han ett par ordentliga vandrarkängor på fötterna. De såg nyinköpta ut. Hon böjde ner huvudet mot bröstet och log i mjugg. Han såg glad och ivrig ut. Frågade om han även denna dag fick göra henne sällskap genom skogen. Om han fick?! När de skiljdes åt bestämde de att i fortsättningen så ofta som möjligt försöka samordna morgonpromenaderna. Det hade de också gjort, nästan varje dag sedan dess. Så, för ett par dagar sedan hade Ing-Britt frågat Gunnar, som han hette, om han ville hälsa på hos henne och katten någon kväll, för att ta ett glas gott vin och prata bort en stund. Kanske spela lite kort, eller se på något mysigt teveprogram. Han hade med glädje accepterat.
   Men… de hade bestämt att han skulle komma klockan åtta. Nu var hon halv nio. Värmeljusen glimmade i de turkosblå glaslyktorna från Iittala. Vinet var sedan länge färdigluftat, och tortillachipsen stod och väntade på bordet. Ing-Britt hade redan provsmakat ett par - det var svårt att låta bli, när de bara stod där, och hon bara satt här. Hon gick ett par varv över golvet och kikade sedan ut genom fönstret. Nej, ingen syntes till, varken på vägen eller på trädgårdsgången. Vinet kanske också behövde provsmakas? Hon hällde upp ett halvt glas åt sig och smuttade lite. Mmm, gott. Navajas, hette det. Ett hyfsat Riojavin, en Crianza lagrad i fyra år på ekfat. Spanska viner hörde till hennes favoriter och han skulle nog också uppskatta det, när han äntligen kom. Hon tog upp kortleken som hon lagt fram på bordet, och började automatiskt lägga upp Harpan. Det var ju inte precis första gången - patienser var hon nästan expert på, men hon hade liksom sett fram emot att som omväxling få spela något som var avsett för mer än en spelare. Nu slog pendylen i vardagsrummet nio slag. En hel timme sen. Inte särskilt väluppfostrat. Men tänk om något hade hänt honom! Hon förbannade sin dumhet, att hon inte hade bett om hans mobilnummer.
   Ing-Britt tog ett par chips till. De smakade inte riktigt lika gott nu. Kanske hade de stått för länge på bordet och oxiderat eller nåt? Nej, så dumt. Så klart inte. De hade ju bara stått där i halvannan timme. Hon lade upp en ny harpa. Tänkte att det vore trevligt att spela Chicago med Gunnar. Varför inte tvåmanswhist? Eller finns-i-sjön, eller vändåtta eller vad tusan som helst. Till och med hej knekt, om det knep. Men nu slog klockan ett slag till. Halv tio! Det förväntansfulla magpirret höll på att förvandlas till en klump. En tung en. Ing-Britt kikade ut genom fönstret igen. Rös till lite, och drog den spetsvirkade sjalen tätare om axlarna.  Fyllde på vinglaset igen. Här behövdes värme, såväl utifrån som inifrån. Lade upp en ny harpa. Tog ett par chips till. Såg ut genom fönstret. Oj, det vinglaset hade visst hål i botten. Lite till, tack. Lite till, bara. Tack…
   Klockan slår tio. Ing-Britts huvud sjunker ner mot bordet, vilar mot spelkorten. Axlarna under den vita sjalen skälver till. En första snyftning rister genom hennes kropp. Den följs av fler, allt djupare. Hon gråter uppgivet, med pannan mot harpan. Harpan – det är ju jag det, tänker hon. En ful och enfaldig gammal harpa. Vilket skämt. Hur kunde jag tro att han skulle komma, att han faktiskt skulle bry sig om mig? Dumma, jävla kärring. Katten stryker sig oroligt mot sin mattes ben. Det är inte ofta hon gråter och han tycker inte om när hon gör det. I vanliga fall brukar han vara till stor tröst, men nu märker hon knappt att han finns där. En tår letar sig ner till hennes mungipa och hon sticker ut tungspetsen för att fånga den. Aromen är bitter, som lagrad på gammalt ekfat under decennier av låtsad glädje.
   Fördämningen har släppt. Hon snyftar, hulkar och snörvlar ut sin sorg och sin skam och sin vanmakt, och känner sig mer ensam än någonsin tidigare i livet.
   Då ringer det på dörren.  

Simone Ek