Räven

av Dag Persson 2010

Du låg där inne under de stora flyttblocken om dagarna. På kvällar och nätter var du ute och tog mina hönor.


Lyan var försedd med flera ingångar. Nu låg du där nere och väntade på att solen skulle gå ner. Jag hade smugit på dig många kvällar nu. Kanske hade du sett mig men jag tror inte du känt min vittring. Du var snabb. Ett ögonblick var du där, i nästa var du borta. Det fick vara slut på detta nu.

Med vinden emot mig tog jag mig fram till jättestenhögen. Det sista stycket rörde jag mig så sakta att det inte hördes ett ljud. Ytterligt försiktigt satte jag ner mina fötter på de stora stenarna. Ljudet kunde bara inte fortplanta sig genom den grova graniten. Snart stod jag högst där uppe.

Du låg där inne och visste för länge sedan att jag rörde mig där uppe. Du kände igen mig. Du var inte rädd men vaksam. Dagen drogs mot sitt slut och natten lockade. Du hade inte blivit riktigt hungrig men nu sträckte du på dig och ville ut. Det kliade lite på ena frambenet och du kliade tillbaka med framtänderna. Du såg den långsamma rörelsen av min skugga falla ner genom en av gångarna.

Jag visste precis hur du skulle komma ut. Du skulle utan tvekan gå raka vägen fram till det lilla buskaget. Du skulle lukta på de klena stammarna och så skulle du huka dig något för att kissa. Du kunde inte låta bli. Det var din lya. Du var ensam. Ungarna från i förfjol var alla borta. Ensam skulle du som vanligt få tillbringa din vinter. Och eftersom ingen hane har hittat dig så skulle det inte heller bli några ungar nästa år.

Du hade stannat i ingången. Du visste exakt var jag stod på pass nästan rakt över dig. Vinden hade lagt sig och dofter av människa sökte sig ner till dig där du stod. Vissa var starka och främmande. Som av de bilar och maskiner du tyckte så illa om. Andra luktade som av något ätbart. Och så den där särskilda doften. Den svagaste. Den av rädsla. Jag skrämde dig inte där uppe där jag stod. Du kände mig så som jag kände dig.

Jag såg dig röra dig ljudlöst ut över mossa och barr. Framme vid buskaget vädrade du i din vanliga ritual. Tiden rörde sig långsamt. När du började kissa hade jag ljudlöst lagt kolven mot skuldran och din nacke låg mitt i siktet. Jag kunde inte missa.

Jag skulle trycka av. Döda dig utan att du skulle hinna bli rädd. Men det gick inte. Alla hönsen till trots kunde jag inte skjuta dig bakifrån. Inte bara sådär. Jag sänkte geväret något.
– Räv! ropade jag.

Du vände dig om och våra blickar möttes. Jag la an igen men du fanns inte längre i siktet. Snabbt vände jag upp blicken för att se vart du tagit vägen. Jag halkade till, gled utför. Geväret tappade jag när jag slog i huvudet och det blixtrade för ögonen. Jag kände hur armar och händer fick sina törnar och hur jag dunsade i marken med en smäll. Det blev svart.

Du tittade på mig där du satt invid mina fötter. Jag blev snabbt klarvaken men du fick mig att kämpa mot lusten att röra mig. Jag ville ju resa mig upp genast för att känna om jag var hel och fira att jag levde. Du granskade mig. Du gick fram helt nära mitt huvud utan att släppa mina ögon med blicken. Du sträckte dig och luktade lite vid sidan om halsen så att jag kände din varma andedräkt och det kittlades så. Jag blundade och sedan var du borta.

Ensam linkade jag hem, hel men mörbultad. Geväret var trasigt. Aldrig mer såg jag dig.

Dag Persson 2010