Kemiskt minne

av Susanne Andreasson Nilson 2010

Är det det dåligt att må dåligt? Kanske inte men ett igenkännande kan leda till känslor och insikter som kan vara svåra att hantera. Hur denna mikronovell påverkar dig får du själv ta ansvar för.


Det stora rummets välvda väggar skimrar i rött. Överallt lysande hål, en del stora och inbjudande, högst upp är de mindre och lyser inte lika starkt. Alla blinkar de, välj mig, välj mig. Står där, fullt medveten om detta för första gången. Motstår suget från de lysande tunnlarna en stund, och ser mig förundrat omkring på denna plats där jag aldrig förut varit. Hela tiden en stark, pockande känsla av tvång, måste måste kasta mig i en av de största öppningarna

"jamen gud va tjock jag är jag MÅSTE ju ta tag i det snart INGENTING passar ju längre å kanske om jag slutar med smör på mackorna och äter massor med sallad och bara lite av det andra, mycket vatten ska jag dricka också då blir man ju mätt också och inget godis men det är ju så gott…"

Tillbaka i rummet där tankarna börjar känner jag en oerhörd förvåning. Börjar inse att varje hål representerar en tanke, kan det vara så att de största tunnlarna är de vanligaste tankarna, och de små…måste pröva ett sådant

"mormor - jag undrar hur hon hade det som barn vad lekte man med då egentligen garnnystan? eller tunnband vad är det band som sitter runt tunnor är inte dom av metall undrar om hon hade en docka och om hennes pappa också var alkoholist…"

Tumlar ner i kontrollrummet igen, förbluffad. Tankarna känner jag ju igen, och när jag är i dem finns inget annat, vetskapen om att de är just små tankevagnar som åker på samma spår i samma tunnel dag ut och dag in, den vetskapen finns bara här. Och det fantastiska är att här har jag ett val! Sätter mig ner på det mjuka röda golvet och tänker sitta här så länge det går. Vill inte slukas upp, dras med

"undrar om dom verkligen tycker om mig kanske låtsas dom bara kanske ler dom hånfullt i smyg när jag inte är där kanske vet alla någonting som jag inte vet jag fryser jag är ensam jag orkar inte kan inte prata om något normalt låter bara dum min röst ekar…"

Oj, den vagnen vill jag INTE åka med i, det är ett av de allra största och mest välanvända hålen, det lyser starkt och kallt och vill tvinga mig att hoppa i igen och igen, men äntligen har jag ett val. Vänder mig om och ställer mig på tå för att kunna se de allra minsta, som lysande knappnålshuvuden gnistrar de

"om man kunde åka långt bort bortanför kinesiska muren så skulle man kanske kunna hitta det landet som heter Shangri-La där allting är bra alla är snälla och när jag blir gammal kanske över trettio år och är trött på allting då ska jag åka längst bort i världen och aldrig mer vara ledsen…"

Åhh, sjunker ihop i kontrollrummets varma dunkel, den tanken var så gammal, minns att det var en av mina tröstande tankar som barn. Länge länge sedan var det som jag åkte där.

Känner en stigande panik när jag inser att detta är hjärnans fängelse, en plats där livet försvinner, slösas på oönskade åkturer under långa år av omedvetet liv. Djupt inom mig vaknar en svag aning, en insikt om att även till detta till synes stängda rum måste det finnas en dörr, en utväg. Och jag har aldrig velat någonting så mycket som jag vill finna denna sedan länge glömda väg ut.
Biter mig själv, hårt, i tumvecket, känner smaken av blod och hoppas att detta sår ska finnas kvar som en påminnelse när jag vaknar upp igen, vaknar i min vanliga värld.

Susanne Andreasson Nilson