Kurry

av Dag Persson 2010

Soll är inte någon nära vän men han har serverat mig mat under några år nu. Pizzerian han driver erbjuder också några indiska rätter. Men det är inte så många som äter annat än pizza. Och så dricker de öl förstås. Jag älskar hans daal.

Första gången jag träffade Soll var i kvarterets miljöstation. Sophuset. Jag var nyinflyttad och skulle göra mig av med lite skräp. Jag kunde blivit rädd men blev nog mest förvånad. Rummet med kärlen för olika sorters återvinning var helt uppochnervänt. Mitt i röran stod Soll och svor med hög röst. Jag tänkte att det var bäst att snabbt försöka bli av med mitt skräp fast jag visste inte var i kaoset jag skulle lägga det.

– Ge hit, sa den lille indiern med barsk röst. Får jag se vad du har. Det här var en riktig stolle, tänkte jag. Det är bäst att göra som han säger. Han kan ta mitt skräp och så passar jag på att gå.

– Idioter! sa han. Dårar, fattar de aldrig hur man gör? De bara slänger sin skit hur som helst och så får jag fixa det. Han slängde min ena påse på golvet och började rota i den andra. Medan han gick runt mellan de öppna kärlen tog han raskt upp metall, plast och glas som han förpassade dit där det skulle vara.

– Vet du var det här är? frågade han och höll upp en Pringelsburk. Var skulle du slänga den?

– Plast i plast! sa han utan att vänta på svaret och slängde pricksäkert iväg plastlocket till rätt kärl. Med tänderna slet han bort botten som var av metall, tryckte till kartongtuben mot bröstet, vände sig och la försiktigt varje del på rätt plats.

– Du är ny här, va?

– Ja! Anders, presenterade jag mig, och var nära att räcka fram handen. En stolle var han. Men jag hade blivit intresserad. Hade jag haft kameran hade jag utan tvekan plåtat honom. Senare hade det blivit en del bilder. Någon från Solls miljöhusarbete men de andra från pizzerian.

– Jag är inte förbannad på dig. Men alla måste lära sig att slänga rätt. Han suckade och höll fram en säck med pantglas och burkar. Sedan en kasse med kläder ur vilken han tog upp ett par tillsynes helt oanvända rosa Converse.

– Det är nog din storlek sa han efter att ha synat mig. Ta dem du eller lägg dem i klädhjälpen vid affären.
Soll och jag har haft många intressanta samtal. Bortsett från hans mycket ansträngda relation till sopsortering är han en stor filosof. Han har berättat om barndomen i Indien och om de platser och äventyr han varit på runt om i världen. Han har ingen familj, men han brevväxlar regelbundet med sin bror som är diplomat stationerad i Spanien. Bilder av brorssönerna sitter uppsatta på väggen intill kassan.

____________

– Soll! Jag satt med mitt te efter att ha ätit hans enkla men goda dhal. Det är en slags kurrysmakande gryta på linser eller bönor och grönsaker. Ofta är den söderkokt som en slags kurrygröt skulle man kunna säga. Man fick den med ris och chapati, ett slags ojäst tunnbröd som fungerade som ätredskap för den som ville.

– Soll! Kan en kvinna dofta kurry? Han skrattade, tände en cigarett och lutade sig mot väggen vid kassan. Vi var ensamma sånär som på han Gert och en annan av de snälla ölgubbarna som drack en extra öl efter pizzan.

– Varför skrattar du? Jag träffade en kvinna som doftade kurry. Det var ingen parfym. Hon luktade kurry. Det är sant.

– Träffade en kvinna… Han härmade mig och skrattade falskt med ett löjligt leende. Bara träffade? Du träffade henne på ICA? eller hur? Eller på bussen? Berätta var du träffade henne. Berätta allt!

– Okey, då! Vi var tillsammans. Jag rodnade nog.

– Och hon luktade kurry? Han tittade undrande på mig. Visst jag tror dig. Var det som min kurry, eller vilken kurry var det?
Jag gillade Solls kurry men doften jag minns var mer som den man köper, fast sötare.

– Kom här! sa han, tryckte ner den halvrökta cigaretten i askkoppen och reste sig häftigt. Ute i köket där jag tittat in några gånger förut var det rent och städat. Han öppnade den stora kylen, gick in, och återvände med två burkar.

– Vilken var det? sa han, skruvade av locket och räckte mig burkarna. Jag förstod att jag skulle lukta på dem. Doften var svag men jag anade på färgen att det var chilipeppar. Skillnaden mellan burkarnas dofter var inte stor och jag växlade flera gånger mellan dem.

– Den tror jag, sa jag och pekade på den ena. Flera burkar och påsar åkte fram. Utan att säga något höll han upp en påse under näsan på mig och tittade uppfordrande på mig.

– Ja, kanske…

Soll ställde en stor stenmortel framför mig och hällde i en del av innehållet ifrån påsen. Det var frön.

– Kör ner det, sa han, och jag förstod att jag skulle mala fröna och gick igång med stöten. Att det var spiskummin kände jag nästan genast och började mala fröna så gott jag kunde. Han skakade ut några kardemummakärnor i sin hand, höll dem hastigt under näsan på mig och slängde ner dem i mortel.

– Kör ner dem med, sa han och tog fram fler kryddor. En del slängde han i morteln. Jag hade redan tappat både kontrollen över vad han höll på med liksom mitt luktsinne.

Jag fortsatte malandet som i trans. Nu tände han en gaslåga på spisen och placerade en gryta över elden. Han slängde i en klick ghee, det speciella indiska smöret, tog morteln ifrån mig och skakade ner det i smöret som smält.

– Vi sparar lite till sen, sa han och lät lite ligga kvar i morteln. Han la sedan i alla de kryddor som undsluppit min behandling. Medan det svettades i fettet, det var ingen hög värme, skar Soll morötter, lök och blomkål i små bitar. I ett litet durkslag hällde han upp lite röda linser som han sköljde.

– Du vet ingenting om kurry, Anders! Du vet nog inte mycket om kvinnor. Jag tänkte att jag aldrig sett Soll tillsammans med någon kvinna. Jag hade aldrig ens hört honom tala om kvinnor. Jag skulle bitit mig i tungan men ur mig rann i stället frågan:

– Vad vet du om kvinnor? Han blev varken ställd eller sårad, utan började istället skratta. Han kunde knappt sluta, men med viss ansträngning svarade han:

– Jag vet allt om kvinnor. Du vet inte vad jag gjort, Anders! Vet du hur gammal jag är? Jag försökte att tänka efter. Jag hade egentligen ingen aning om hur gammal han var. Alla hans berättelser. Allt han varit med om, allt han sysslade med. Faktum kvarstod i alla fall: han talade nästan aldrig om kvinnor.

– Du har aldrig berättat något om någon kvinna för mig.

– Varför skulle jag? Du har aldrig frågat något om kvinnor. Jag ska berätta för dig. Men först ska vi koka dhalen. En kurry ska det bli. Som en kvinna. Som den kvinnan du träffade? skrattade han. Han hade lagt i grönsakerna och linserna och vatten så att det täckte. Han sänkte gaslågan och la på ett lock.

– Ska du träffa den kvinnan igen? frågade han och tittade på mig medan han omsorgsfullt torkade händerna med hushållspapper.

– På fredag, svarade jag.

– Kom så ska vi dricka en kopp te till, Anders. Jag följde honom ut i pizzerian. Ölgubbarna hade gått.

– Jag ska berätta för dig Anders. Jag ska berätta om kvinnor och kurry.

Dag Persson 2010