Ananasmannen

av Bo Ranman 2010

Det lilla tåget rörde sig allt långsammare uppför den branta bergssluttningen. Tåget var så litet att det i en annan del av världen mycket väl kunde ha varit en attraktion i en nöjesanläggning för barn och ungdomar. Tågets hastighet minskade i takt med att de fripassagerare som i stora klasar hängde på tågets utsida blev allt fler. Till slut slirade ånglokets hjul runt på rälsen utan att tåget rörde sig framåt. Då hoppade två medhjälpare till lokföraren av från loket, de förflyttade sig på var sin sida av tåget och med hjälp av långa och kraftiga bambukäppar piskade de skoningslöst bort fripassagerarna från vagnarnas sidor och tak. När tåget befriats från den extra tyngden så började det sakta att åter ta fart uppför den branta sluttningen. Morgonens relativa svalka började sakta ge vika för en alltmer tung och fuktig hetta, när tåget efter ytterligare en timmes färd åter började att tappa fart och hela proceduren med avpiskning av fripassagerare fick genomföras igen. Omgivningarna var fyllda av frodig, lummig och ångande grönska. I de slingrande kurvorna skymtade Bengalens slättland i fjärran långt under oss. Jag lämnade tåget i den lilla staden Siliguri för att hos myndigheterna få tillstånd att resa och vandra i gränstrakterna till Bhutan och Sikkim. Det ärendet klarades av med en helt oväntad effektivitet och jag var snart tillbaka på det nu heta och dammiga torget vid järnvägsstationen. Tillsammans med min holländske vän Sicco lyckades vi, som vi trodde, att hyra en Land Rover som skulle köra ikapp vårt tåg högre upp i bergen. Land Rovern var givetvis inte avsedd bara för oss förstod vi snart, utan den skulle snart fyllas av fler passagerare. Dessa började samlas och bland dem fanns en uppenbarligen välbeställd indisk kvinna i sällskap av sin mycket vackra, tonåriga dotter. I väntan på avfärd släntrade jag bort över det dammiga torget till trappan utanför stationen.

Där stod en ung man och sålde ananas. På de omgivande bergssluttningarna fanns flera ananasplantager och det var skördetid. De såg goda ut och var skamligt billiga, en ananas kostade omkring tio öre. Jag köpte en och när försäljaren ville skala den åt mig så sa jag, ”No thanks, it is not necessary” och tänkte att den servicen skulle han ju inte behöva utföra åt mig när jag betalade så oerhört lite för frukten. Han tittade skeptiskt på mig när jag drog fram min finska jaktkniv och klöv frukten i två delar för att därpå skiva halvorna i halvmånformade bitar. Jag mumsade i mig det saftiga och läckra fruktköttet och slängde undan för undan skalbitarna i försäljarens hög av skal och fruktrester. Hans skeptiska blick blev alltmer föraktfull över mitt i hans ögon barbariska handlande. Under tiden som jag konsumerade min ananas tog han utan ett ord upp en fin frukt, visade den för mig och började med sin vassa kniv med ett böjt blad att skala den. Först skar han bort skalet i ett tunt lager runt om och ett antal ”prickar” blev kvar, därefter skar han ett spår i ett vackert spiralmönster runt ananasen så att alla ”prickarna” försvann. Med en lätt triumferande blick höll han upp fruktskulpturen framför mig att beskåda. Lite förvirrad skyndade jag över torget mot den väntande Land Rovern. Det som var hans yrkesskicklighet och det som han tog betalt för var just detta, att framställa perfekt skalade och vackra frukter och det hade jag avvisat. Skamset skyndade jag mot Land Rovern med ananasmannen sakta släntrande efter. Den indiska kvinnan som var klädd i en mycket vacker och dyrbar sari hade precis satt sig i mitten av baksätet och hennes dotter väntade utanför. Såväl kvinnan som dottern var klädda i dubbelvävda saris som skimrade i purpur och blått. De var kantade med broderier av guldtråd. Angelägen om att komma bort från platsen hoppade jag snabbt in baksätet följd av den vackra flickan som kom att sitta närmast dörren. Själv satt jag tätt inklämd mellan henne och kvinnan. På kvinnans andra sida satt min vän Sicco och ytterligare en person. Kvinnan tittade högdraget på mig, hennes feta nakna svullbuk, som var en normal statussymbol bland indier i hennes samhällsställning, vällde fram i sarins glipa över magen. När jag vände blicken mot den vackra flickan så möttes jag av en skälmsk, flirtig och nyfiken blick, hennes mor gav ifrån sig ett harmset ljud och det var mer än tydligt att jag inte borde ha suttit bredvid hennes dotter. Jag var tätt inklämd mellan det iskalla föraktet och den nyfikna flirten. Under tiden som jag gjort dessa iakttagelser hade ananasmannen hunnit fram till bilen. Han lutade ena handen mot bilens tak och höll den skalade ananasen i den andra. Våra blickar möttes och han sa: ”This sir, this is for you” varpå han räckte in ananasen genom bilfönstret och släppte den saftiga frukten i mina kupade händer. Jag kände genast hur fruktsaften började rinna utmed händerna och samlas i droppar på mina armbågar. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte slänga ut frukten genom fönstret och förolämpa ananasmannen ännu en gång. Det enda sättet att bli av med frukten var att äta upp den och för varje rejält bett som jag tog skvätte fruktsaften över mina bägge medresenärers vackra och dyrbara kläder. Det tog fem timmar inklusive två punkteringar och väntetid medan armén vinschade upp resterna av en lastbil som kört ut för ett stup innan vi kom ikapp det lilla tåget igen. Det blev fem långa timmar.

Bo Ranman